Exodus 9
1 And the Lord said to Moses, Go in to Pharao, and thou shalt say to him, These things saith the Lord God of the Hebrews; Send my people away that they may serve me.
Herren sade till Mose: Gack in till Pharao, och säg till honom: Detta säger Herren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.
2 If however thou wilt not send my people away, but yet detainest them:
Hvar du icke vill, utan förhåller dem länger;
3 behold, the hand of the Lord shall be upon thy cattle in the fields, both on the horses, and on the asses, and on the camels and oxen and sheep, a very great mortality.
Si, så skall Herrans hand varda utöfver din boskap på markene; öfver hästar, öfver åsnar, öfver camelar, öfver oxar, öfver får, med en ganska stor pestilentie.
4 And I will make a marvellous distinction in that time between the cattle of the Egyptians, and the cattle of the children of Israel: nothing shall die of all that is of the children's of Israel.
Och Herren skall göra ett besynnerligit emellan de Israeliters boskap, och de Egyptiers; så att intet skall dö utaf allt det som Israels barn hafva.
5 And God fixed a limit, saying, To-morrow the Lord will do this thing on the land.
Och Herren lade en tid före, och sade: I morgon skall Herren göra detta på jordene.
6 And the Lord did this thing on the next day, and all the cattle of the Egyptians died, but of the cattle of the children of Israel there died not one.
Och Herren gjorde så om morgonen, och allahanda boskap blef död för de Egyptier; men af Israels barns boskap blef icke ett dödt.
7 And when Pharao saw, that of all the cattle of the children of Israel there died not one, the heart of Pharao was hardened, and he did not let the people go.
Och Pharao sände derefter, och si, der var icke ett blifvet dödt utaf Israels boskap. Men Pharaos hjerta vardt förstockadt, och släppte icke folket.
8 And the Lord spoke to Moses and Aaron, saying, Take you handfuls of ashes of the furnace, and let Moses scatter it toward heaven before Pharao, and before his servants.
Då sade Herren till Mose och Aaron: Tager edra händer fulla med sot utaf skorstenen, och Mose stänke det upp åt himmelen för Pharao;
9 And let it become dust over all the land of Egypt, and there shall be upon men and upon beasts sore blains breaking forth both on men and on beasts, in all the land of Egypt.
Att stoft skall komma öfver hela Egypti land, och bölder och ond sår varda på menniskor, och på boskap i hela Egypti lande.
10 So he took of the ashes of the furnace before Pharao, and Moses scattered it toward heaven, and it became sore blains breaking forth both on men and on beasts.
Och de togo sotet utaf skorstenen, och stodo för Pharao, och Mose stänktet upp åt himmelen. Då vordo bölder och ond sår på menniskom, och på boskapen;
11 And the sorcerers could not stand before Moses because of the sores, for the sores were on the sorcerers, and in all the land of Egypt.
Så att trollkarlarne icke kunde stå för Mose, för de bölders skull; ty på trollkarlarne voro ock så väl bölder, som på alla Egyptier.
12 And the Lord hardened Pharao's heart, and he hearkened not to them, as the Lord appointed.
Men Herren förstockade Pharaos hjerta, så att han intet hörde dem, såsom Herren Mose sagt hade.
13 And the Lord said to Moses, Rise up early in the morning, and stand before Pharao; and thou shalt say to him, These things saith the Lord God of the Hebrews, Send away my people that they may serve me.
Då sade Herren till Mose: Statt bittida upp om morgonen, och gack fram för Pharao, och säg till honom: Detta säger Herren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.
14 For at this present time do I send forth all my plagues into thine heart, and the heart of thy servants and of thy people; that thou mayest know that there is not another such as I in all the earth.
Annars vill jag i denna resone sända alla mina plågor öfver dig, öfver dina tjenare, och öfver ditt folk; att du skall förnimma, att i all land är ingen min like.
15 For now I will stretch forth my hand and smite thee and kill thy people, and thou shalt be consumed from off the earth.
Förty nu vill jag uträcka mina hand, och slå dig och ditt folk med pestilentie, att du skall förgås af jordene.
16 And for this purpose hast thou been preserved, that I might display in thee my strength, and that my name might bepublished in all the earth.
Dock fördenskull hafver jag uppväckt dig, att min kraft skall synas på dig, och mitt Namn kunnigt varda i all land.
17 Dost thou then yet exert thyself to hinder my people, so as not to let them go?
Du förhåller ännu mitt folk, och vill icke släppat.
18 Behold, to-morrow at this hour I will rain a very great hail, such as has not been in Egypt, from the time it was created until this day.
Si, jag vill i morgon på denna tiden låta komma ett mägtigt stort hagel, hvilkets like icke varit hafver i Egypten, ifrå den tid det funderadt vardt, intill nu.
19 Now then hasten to gather thy cattle, and all that thou hast in the fields; for all the men and cattle as many as shall be found in the fields, and shall not enter into a house, (but the hail shall fall upon them, ) shall die.
Så sänd nu bort, och förvara din boskap, och allt det du på markene hafver; ty alla menniskor och boskap, som på markene funnen varder, och icke inhemtad är i husen, och haglet faller på dem, de blifva döde.
20 He of the servants of Pharao that feared the word of the Lord, gathered his cattle into the houses.
Den som nu ibland Pharaos tjenare fruktade Herrans ord, han lät sina tjenare och boskap fly in i husen;
21 And he that did not attend in his mind to the word of the Lord, left the cattle in the fields.
Men hvilkas hjerta intet aktade Herrans ord, de läto deras tjenare och boskap blifva på markene.
22 And the Lord said to Moses, Stretch out thine hand to heaven, and there shall be hail on all the land of Egypt, both on the men and on the cattle, and on all the herbage on the land.
Då sade Herren till Mose: Räck dina hand upp åt himmelen, att det haglar öfver hela Egypti land; öfver menniskor, öfver boskap, och öfver all gröda på markene i Egypti lande.
23 And Moses stretched forth his hand to heaven, and the Lord sent thunderings and hail; and the fire ran along upon the ground, and the Lord rained hail on all the land of Egypt.
Så räckte Mose sin staf upp emot himmelen, och Herren lät dundra och hagla, så att elden flög på jordene. Alltså lät Herren komma hagel öfver Egypti land;
24 So there was hail and flaming fire mingled with hail; and the hail was very great, such as was not in Egypt, from the time there was a nation upon it.
Att hagel och eld foro ibland hvartannat så grufveliga, att dess like icke varit hade i hela Egypti lande, ifrå den tid att det med folk besatt vardt.
25 And the hail smote in all the land of Egypt both man and beast, and the hail smote all the grass in the field, and the hail broke in pieces all the trees in the field.
Och haglet slog i hela Egypti lande allt det på markene var, både menniskor och boskap, och slog allan grödan på markene, och sönderslog all trä på markene;
26 Only in the land of Gesem where the children of Israel were, the hail was not.
Utan allena i det landet Gosen, der Israels barn voro, der haglade intet.
27 And Pharao sent and called Moses and Aaron, and said to them, I have sinned this time: the Lord [is] righteous, and I and my people are wicked.
Då sände Pharao bort, och lät kalla Mose och Aaron, och sade till dem: Jag hafver i denna resone syndat; Herren är rättfärdig, men jag och mitt folk äre ogudaktige.
28 Pray then for me to the Lord, and let him cause the thunderings of God to cease, and the hail and the fire, and I will send you forth and ye shall remain no longer.
Derföre beder Herran, att Guds dunder och hagel återvänder, så vill jag släppa eder, och icke länger förhålla eder.
29 And Moses said to him, When I shall have departed from the city, I will stretch out my hands to the Lord, and the thunderings shall cease, and the hail and the rain shall be no longer, that thou mayest know that the earth [is] the Lord's.
Mose sade till honom: När jag kommer utu stadenom, vill jag uträcka mina händer till Herran, så skall dundret återvända, och intet hagel mera vara; på det du skall förnimma, att jorden är Herrans.
30 But as for thee and thy servants, I know that ye have not yet feared the Lord.
Dock vet jag väl, att du och dine tjenare icke ännu frukten för Herran Gud.
31 And the flax and the barley were smitten, for the barley was advanced, and the flax was seeding.
Så vardt då slaget linet och bjugget; ty bjugget var i ax gånget, och linet hade knoppat sig.
32 But the wheat and the rye were not smitten, for they were late.
Men hvetet och rågen vardt icke slaget; förty det var sensäd.
33 And Moses went forth from Pharao out of the city, and stretched out his hands to the Lord, and the thunders ceased and the hail, and the rain did not drop on the earth.
Så gick då Mose ifrå Pharao ut af stadenom, och räckte sina händer ut till Herran; och dundret och haglet vände igen, och regnet dröp intet mer på jordena.
34 And when Pharao saw that the rain and the hail and the thunders ceased, he continued to sin; and [he] hardened his heart, and the heart of his servants.
Då nu Pharao såg, att regnet, och dundret, och haglet vände igen, syndade han ändå ytterligare, och förhärdade sitt hjerta, han och hans tjenare.
35 And the heart of Pharao was hardened, and he did not send forth the children of Israel, as the Lord said to Moses.
Alltså vardt Pharaos hjerta förstockadt, att han icke släppte Israels barn, såsom Herren sagt hade genom Mose.
