Numbers 11
1 Now the people were saying evil against the Lord; and the Lord, hearing it, was angry and sent fire on them, burning the outer parts of the tent-circle.
Och som folket gjordes otåligt, misshagade det för Herrans öron. Och då Herren hörde det, förgrymmade sig hans vrede, och Herrans eld fängde ibland dem, hvilken förtärde de yttersta lägren.
2 And the people made an outcry to Moses, and Moses made prayer to the Lord, and the fire was stopped.
Då ropade folket till Mose. Och Mose bad Herran; så försvann elden.
3 So that place was named Taberah, because of the fire of the Lord which had been burning among them.
Och det rummet kallade man Thabeera; derföre, att Herrans eld hade sig upptändt ibland dem.
4 And the mixed band of people who went with them were overcome by desire: and the children of Israel, weeping again, said, Who will give us flesh for our food?
Ty det meniga folk ibland dem hade fått lusta, och såto och greto samt med Israels barn, och sade: Ho kan fly oss kött till att äta?
5 Sweet is the memory of the fish we had in Egypt for nothing, and the fruit and green plants of every sort, sharp and pleasing to the taste:
Vi komme ihåg den fisk, som vi åto till gäfves uti Egypten, och de cucumerer, meloner, purlök, rödlök och hvitlök;
6 But now our soul is wasted away; there is nothing at all: we have nothing but this manna before our eyes.
Men nu är vår själ borttorkad; vår ögon se intet annat än Man.
7 Now the manna was like a seed of grain, like small clear drops.
Och var Man såsom coriandersfrö, och så till seendes som bedellion.
8 The people went about taking it up from the earth, crushing it between stones or hammering it to powder, and boiling it in pots, and they made cakes of it: its taste was like the taste of cakes cooked with oil.
Och folket lopp hit och dit, och samkade tillhopa, molo det på qvarn, och stötte det sönder i mortare, och kokade det i grytor och gjorde sig der kakor af; och det hade en smak såsom en oljokaka.
9 When the dew came down on the tents at night, the manna came down with it.
Och när daggen föll om nattena öfver lägret, så föll ock Man dermed.
10 And at the sound of the people weeping, every man at his tent-door, the wrath of the Lord was great, and Moses was very angry.
Då nu Mose hörde folket gråta i deras slägter, hvar och en i sins tjälls dörr, då förgrymmade sig Herrans vrede svårliga. Och Mose vardt ock ångse.
11 And Moses said to the Lord, Why have you done me this evil? and why have I not grace in your eyes, that you have put on me the care of all this people?
Och Mose sade till Herran: Hvi bekymrar du din tjenare; och hvi finner jag icke nåd för din ögon, att du så lägger på mig all folkens tunga?
12 Am I the father of all this people? have I given them birth, that you say to me, Take them in your arms, like a child at the breast, to the land which you gave by an oath to their fathers?
Hafver nu jag allt detta folket aflat eller födt, att du må säga till mig: Bär dem på dinom armom, såsom en amma bär ett barn, in uti det landet, som du deras fäder svorit hafver?
13 Where am I to get flesh to give to all this people? For they are weeping to me and saying, Give us flesh for our food.
Hvar skulle jag nu taga kött, det jag allo desso folkena gifva skulle? De gråta för mig, och säga: Gif oss kött till att äta.
14 I am not able by myself to take the weight of all this people, for it is more than my strength.
Jag förmår icke allt detta folket uppehålla allena; ty det är mig för svårt.
15 If this is to be my fate, put me to death now in answer to my prayer, if I have grace in your eyes; and let me not see my shame.
Och vill du så göra emot mig, så slå mig heldre ihjäl, om jag eljest hafver funnit nåd för din ögon, att jag icke så skall se min jämmer.
16 And the Lord said to Moses, Send for seventy of the responsible men of Israel, who are in your opinion men of weight and authority over the people; make them come to the Tent of meeting and be there with you.
Och Herren sade till Mose: Församla mig sjutio män utaf de äldsta i Israel, de som du vetst att de äro de äldste och förmän i folkena, och haf dem fram för vittnesbördsens tabernakel, och ställ dem der när dig;
17 And I will come down and have talk with you there: and I will take some of the spirit which is on you and put it on them, and they will take part of the weight of the people off you, so that you do not have to take it by yourself.
Så vill jag komma neder, och der tala med dig, och taga af dinom Anda, som öfver dig är, och få dem, att de måga draga tungan öfver folket med dig, att du icke drager honom allena.
18 And say to the people, Make yourselves clean before tomorrow and you will have flesh for your food: for in the ears of the Lord you have been weeping and saying, Who will give us flesh for food? for we were well off in Egypt: and so the Lord will give you flesh, and it will be your food;
Och till folket skall du säga: Helger eder till morgons, att I mågen få äta kött; förty eder gråt är kommen inför Herrans öron; ty I sägen: Ho gifver oss kött till att äta; förty vi mådde väl uti Egypten? Derföre skall Herren gifva eder kött, att I äten;
19 Not for one day only, or even for five or ten or twenty days;
Icke i en dag, icke i två, icke i fem, icke i tio, icke i tjugu dagar;
20 But every day for a month, till you are tired of it, turning from it in disgust: because you have gone against the Lord who is with you, and have been weeping before him saying, Why did we come out of Egypt?
Utan en månad långt, tilldess att det skall gå eder utaf näsorna, och varda eder en vämjelse; derföre, att I hafven bortkastat Herran, den ibland eder är, och gråtit för honom, och sagt: Hvi äre vi gångne utur Egypten?
21 Then Moses said, The people, among whom I am, are six hundred thousand men on foot; and you have said, I will give them flesh to be their food for a month.
Och Mose sade: Sexhundradtusend män fotfolk är, der jag ibland är, och du säger: Jag vill gifva eder kött, att I äten en månad långt.
22 Are flocks and herds to be put to death for them? or are all the fish in the sea to be got together so that they may be full?
Skall man slagta får och fä, att man må mätta dem, eller alla fiskar i hafvet församla dertill, att de måga blifva mättade?
23 And the Lord said to Moses, Has the Lord's hand become short? Now you will see if my word comes true for you or not.
Men Herren sade till Mose: Är då Herrans hand förkortad? Men du skall nu se, om min ord dig något värd äro, eller ej.
24 And Moses went out and gave the people the words of the Lord: and he took seventy of the responsible men of the people, placing them round the Tent.
Och Mose gick ut, och sade till folket Herrans ord, och församlade de sjutio män af de äldsta i folket, och ställde dem omkring tabernaklet.
25 Then the Lord came down in the cloud and had talk with him, and put on the seventy men some of the spirit which was on him: now when the spirit came to rest on them, they were like prophets, but only at that time.
Då kom Herren neder i molnskyn, och talade med honom, och tog af Andanom, som öfver honom var, och gaf de sjutio äldsta männerna. Och när Anden hvilades utöfver dem, propheterade de, och vände sedan intet igen.
26 But two men were still in the tent-circle one of them named Eldad and the other Medad: and the spirit came to rest on them; they were among those who had been sent for, but they had not gone out to the Tent: and the prophet's power came on them in the tent-circle.
Och så hade ännu två män blifvit qvare i lägrena, den ene het Eldad, den andre Medad. Och Anden hvilades öfver dem; ty de voro ock uppskrefne, ändock de icke utgångne voro till tabernaklet; och de propheterade i lägrena.
27 And a young man went running to Moses and said, Eldad and Medad are acting as prophets in the tent-circle.
Då lopp en dräng af stad, och bådade det Mose, och sade: Eldad och Medad prophetera i lägrena.
28 Then Joshua, the son of Nun, who had been Moses' servant from the time when he was a child, said, My lord Moses, let them be stopped.
Då svarade Josua, Nuns son, Mose tjenare, den han utvalt hade, och sade: Min herre Mose, förbjud dem det.
29 And Moses said to him, Are you moved by envy on my account? If only all the Lord's people were prophets, and the Lord might put his spirit on them!
Men Mose sade till honom: Hvi äst du så nitisk för mig? Gåfve Gud, att allt Herrans folk propheterade, och Herren läte sin Anda komma öfver dem.
30 Then Moses, with the responsible men of Israel, went back to the tent-circle.
Och så gingo Mose och de äldste af Israel i lägret.
31 Then the Lord sent a wind, driving little birds from the sea, so that they came down on the tents, and all round the tent-circle, about a day's journey on this side and on that, in masses about two cubits high over the face of the earth.
Då kom ett väder ut ifrå Herranom, och lät komma åkerhöns ifrå hafvet, och förströdde dem öfver lägret, den ena dagen såsom den andra, i två dagar långt kringom lägret, två alnar högt uppifrå jordene.
32 And all that day and all night and the day after, the people were taking up the birds; the smallest amount which anyone got was ten homers: and they put them out all round the tents.
Då stod folket upp på den samma hela dagen och den hela natten, och på allan den dagen derefter, och samkade åkerhöns, och den som minst samkade, han samkade tio homer; och de torkade dem kringom lägret.
33 But while the meat was still between their teeth, before it was tasted, the wrath of the Lord was moved against the people and he sent a great outburst of disease on them.
Som ännu köttet var under deras tänder, och förr än det åtgånget var, förgrymmade sig Herrans vrede öfver folket, och Herren slog dem med en ganska stor plågo.
34 So that place was named Kibroth-hattaavah; because there they put in the earth the bodies of the people who had given way to their desires.
Deraf heter det samma rummet Lustgrifter; derföre, att man der begrof det lustna folket.
35 From Kibroth-hattaavah the people went on to Hazeroth; and there they put up their tents.
Ifrå Lustgrifterna drog folket ut till Hazeroth; och blefvo i Hazeroth.
