Song of Solomon 5
1 I have come to my garden, my sister, my bride; I have gathered my myrrh with my spice. I have eaten my honeycomb with my honey; I have drunk my wine with my milk. Eat, O friends, and drink; drink freely, O beloved.
Jag kom, min syster, kära brud, uti min örtegård; jag hafver mitt myrrham, samt med mina örter, uppskurit; jag hafver ätit mina hannogskako, samt med minom hannog; jag hafver druckit mitt vin med mine mjölk; äter, mine käre, och dricker, mine vänner, och varder druckne.
2 I sleep, but my heart is awake. A sound! My beloved is knocking: “Open to me, my sister, my darling, my dove, my flawless one. My head is drenched with dew, my hair with the dampness of the night.”
Jag sofver, och mitt hjerta vakar; der är mins väns röst, som klappar; låt mig upp, min kära, min syster, min dufva, min fromma; ty mitt hufvud är fullt med dagg, och mine lockar fulle med nattenes droppar.
3 I have taken off my robe— must I put it back on? I have washed my feet— must I soil them again?
Jag hafver afklädt min kjortel; huru skulle jag åter kläda honom uppå igen? Jag hafver tvagit mina fötter; huru skulle jag besmitta dem igen?
4 My beloved put his hand to the latch; my heart pounded for him.
Men min vän stack sina hand in genom ett hål, och mitt lif darrade dervid.
5 I rose up to open for my beloved. My hands dripped with myrrh, my fingers with flowing myrrh on the handles of the bolt.
Då stod jag upp, att jag skulle låta minom vän upp; mina händer drupo af myrrham, och myrrham lopp öfver mina finger på stängelen åt låset.
6 I opened for my beloved, but he had turned and gone. My heart sank at his departure. I sought him, but did not find him. I called, but he did not answer.
Och då jag minom vän upplåtit hade, var han borto, och sin väg gången. Då gick min själ ut efter hans ord; jag sökte honom, men jag fann honom intet; jag ropade, men han svarade mig intet.
7 I encountered the watchmen on their rounds of the city. They beat me and bruised me; they took away my cloak, those guardians of the walls.
Väktarena, som omkringgå i stadenom, funno mig, de slogo mig till sårs; väktarena på murenom togo mig bort mitt hufvudkläde.
8 O daughters of Jerusalem, I adjure you, if you find my beloved, tell him I am sick with love.
Jag besvär eder, Jerusalems döttrar; finnen I min vän, så säger honom, att jag för älskog krank ligger.
9 How is your beloved better than others, O most beautiful among women? How is your beloved better than another, that you charge us so?
Hvad är din vän för andra vänner, o du aldradägeligasta ibland qvinnor? Hvad är din vän för andra vänner, att du så hafver besvorit oss?
10 My beloved is dazzling and ruddy, outstanding among ten thousand.
Min vän är hvit och röd, utkorad ibland mång tusend.
11 His head is purest gold; his hair is wavy and black as a raven.
Hans hufvud är det bästa guld; hans hår är krusadt, svart såsom en korp.
12 His eyes are like doves beside the streams of water, bathed in milk and mounted like jewels.
Hans ögon äro såsom dufvoögon vid vattubäcker, tvagne med mjölk, och stå full.
13 His cheeks are like beds of spice, towers of perfume. His lips are like lilies, dripping with flowing myrrh.
Hans kinder äro såsom apothekares växande örtesängar; hans läppar äro såsom roser, de der drypa af flytande myrrham.
14 His arms are rods of gold set with beryl. His body is an ivory panel bedecked with sapphires.
Hans händer äro såsom guldringar, fulle med turkoser; hans lif är såsom rent elphenben, besatt med saphirer.
15 His legs are pillars of marble set on bases of pure gold. His appearance is like Lebanon, as majestic as the cedars.
Hans ben äro såsom marmors pelare, grundade uppå gyldene fötter; hans skapnad är såsom Libanon, utkorad såsom cedreträ.
16 His mouth is most sweet; he is altogether lovely. This is my beloved, and this is my friend, O daughters of Jerusalem.
Hans hals är söt och ganska lustig: En sådana är min vän; min vän är sådana, I Jerusalems döttrar.
