Psalms 137

1 By the rivers of Babylon we sat and wept when we remembered Zion.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 There on the willows we hung our harps,

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 for there our captors requested a song; our tormentors demanded songs of joy: “Sing us a song of Zion.”

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 How can we sing a song of the LORD in a foreign land?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 If I forget you, O Jerusalem, may my right hand cease to function.

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 May my tongue cling to the roof of my mouth if I do not remember you, if I do not exalt Jerusalem as my greatest joy!

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Remember, O LORD, the sons of Edom on the day Jerusalem fell: “Destroy it,” they said, “tear it down to its foundations!”

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 O Daughter of Babylon, doomed to destruction, blessed is he who repays you as you have done to us.

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Blessed is he who seizes your infants and dashes them against the rocks.

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.