Psalms 137

1 By the rivers of Babylon we sat and wept when we remembered Zion.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 There on the willows we hung our harps,

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 for there our captors requested a song; our tormentors demanded songs of joy: “Sing us a song of Zion.”

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 How can we sing a song of the LORD in a foreign land?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 If I forget you, O Jerusalem, may my right hand cease to function.

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 May my tongue cling to the roof of my mouth if I do not remember you, if I do not exalt Jerusalem as my greatest joy!

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Remember, O LORD, the sons of Edom on the day Jerusalem fell: “Destroy it,” they said, “tear it down to its foundations!”

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 O Daughter of Babylon, doomed to destruction, blessed is he who repays you as you have done to us.

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Blessed is he who seizes your infants and dashes them against the rocks.

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.