Psalms 10
1 Why, O LORD, do You stand far off? Why do You hide in times of trouble?
Herre, hvi träder du så långt ifrå fördöljer dig i nödenes tid?
2 In pride the wicked pursue the needy; let them be caught in the schemes they devise.
Så länge den ogudaktige öfverhandena hafver, måste den elände lida; de hålla med hvarannan, och upptänka arga list.
3 For the wicked man boasts in the cravings of his heart; he blesses the greedy and reviles the LORD.
Ty den ogudaktige berömmer sig af sitt sjelfsvåld; och den giruge välsignar sig, och lastar Herran.
4 In his pride the wicked man does not seek Him; in all his schemes there is no God.
Den ogudaktige är så stolt och vred, att han frågar efter ingen; uti alla sina tankar håller han Gud för intet.
5 He is secure in his ways at all times; Your lofty judgments are far from him; he sneers at all his foes.
Han håller fram med det han förehafver; dine domar äro fjerran ifrå honom; han handlar högmodeliga med alla sina fiendar.
6 He says to himself, “I will not be moved; from age to age I am free of distress.”
Han säger i sitt hjerta: Jag varder aldrig omstött; det skall ingen nöd hafva i evig tid.
7 His mouth is full of cursing, deceit, and violence; trouble and malice are under his tongue.
Hans mun är full med bannor, falskhet och bedrägeri; hans tunga kommer mödo och arbete åstad.
8 He lies in wait near the villages; in ambush he slays the innocent; his eyes watch in stealth for the helpless.
Han sitter i försåt i gårdomen; han dräper de oskyldiga hemliga; hans ögon vakta efter de fattiga.
9 He lies in wait like a lion in a thicket; he lurks to seize the oppressed; he catches the lowly in his net.
Han vaktar i hemlig rum, såsom ett lejon i kulone; han vaktar efter, att han må gripa den elända; och han griper honom, då han drager honom i sitt nät.
10 They are crushed and beaten down; the hapless fall prey to his strength.
Han förkrossar och nedertrycker, och till jordena slår den fattiga med våld.
11 He says to himself, “God has forgotten; He hides His face and never sees.”
Han säger i sitt hjerta: Gud hafver förgätit det; han hafver bortdolt sitt ansigte, han ser det aldrig.
12 Arise, O LORD! Lift up Your hand, O God! Do not forget the helpless.
Statt upp, Herre Gud; upphäf dina hand; förgät icke den elända.
13 Why has the wicked man renounced God? He says to himself, “You will never call me to account.”
Hvi skall den ogudaktige försmäda Gud, och i sitt hjerta säga: Du sköter der intet om?
14 But You have regarded trouble and grief; You see to repay it by Your hand. The victim entrusts himself to You; You are the helper of the fatherless.
Du ser det ju; förty du skådar vedermödo och jämmer, det står i dina händer; de fattige befalla det dig; du äst de faderlösas hjelpare.
15 Break the arm of the wicked and evildoer; call him to account for his wickedness until none is left to be found.
Bryt sönder dens ogudaktigas arm, och besök det onda; så skall man hans ogudaktiga väsende intet mer finna.
16 The LORD is King forever and ever; the nations perish from His land.
Herren är Konung alltid och evinnerliga; Hedningarna måste förgås utu hans land.
17 You have heard, O LORD, the desire of the humble; You will strengthen their hearts. You will incline Your ear,
De fattigas trängtan hörer du, Herre; deras hjerta är visst, att ditt öra aktar deruppå;
18 to vindicate the fatherless and oppressed, that the men of the earth may strike terror no more.
Att du skaffar dem faderlösa och fattiga rätt; att menniskan icke mer skall högmodas på jordene.
