Numbers 11
1 Soon the people began to complain about their hardship in the hearing of the LORD, and when He heard them, His anger was kindled, and fire from the LORD blazed among them and consumed the outskirts of the camp.
Och som folket gjordes otåligt, misshagade det för Herrans öron. Och då Herren hörde det, förgrymmade sig hans vrede, och Herrans eld fängde ibland dem, hvilken förtärde de yttersta lägren.
2 And the people cried out to Moses, and he prayed to the LORD, and the fire died down.
Då ropade folket till Mose. Och Mose bad Herran; så försvann elden.
3 So that place was called Taberah, because the fire of the LORD had burned among them.
Och det rummet kallade man Thabeera; derföre, att Herrans eld hade sig upptändt ibland dem.
4 Meanwhile, the rabble among them had a strong craving for other food, and again the Israelites wept and said, “Who will feed us meat?
Ty det meniga folk ibland dem hade fått lusta, och såto och greto samt med Israels barn, och sade: Ho kan fly oss kött till att äta?
5 We remember the fish we ate freely in Egypt, along with the cucumbers, melons, leeks, onions, and garlic.
Vi komme ihåg den fisk, som vi åto till gäfves uti Egypten, och de cucumerer, meloner, purlök, rödlök och hvitlök;
6 But now our appetite is gone; there is nothing to see but this manna!”
Men nu är vår själ borttorkad; vår ögon se intet annat än Man.
7 Now the manna resembled coriander seed, and its appearance was like that of gum resin.
Och var Man såsom coriandersfrö, och så till seendes som bedellion.
8 The people walked around and gathered it, ground it on a handmill or crushed it in a mortar, then boiled it in a cooking pot or shaped it into cakes. It tasted like pastry baked with fine oil.
Och folket lopp hit och dit, och samkade tillhopa, molo det på qvarn, och stötte det sönder i mortare, och kokade det i grytor och gjorde sig der kakor af; och det hade en smak såsom en oljokaka.
9 When the dew fell on the camp at night, the manna would fall with it.
Och när daggen föll om nattena öfver lägret, så föll ock Man dermed.
10 Then Moses heard the people of family after family weeping at the entrances to their tents, and the anger of the LORD was kindled greatly, and Moses was also displeased.
Då nu Mose hörde folket gråta i deras slägter, hvar och en i sins tjälls dörr, då förgrymmade sig Herrans vrede svårliga. Och Mose vardt ock ångse.
11 So Moses asked the LORD, “Why have You brought this trouble on Your servant? Why have I not found favor in Your sight, that You have laid upon me the burden of all these people?
Och Mose sade till Herran: Hvi bekymrar du din tjenare; och hvi finner jag icke nåd för din ögon, att du så lägger på mig all folkens tunga?
12 Did I conceive all these people? Did I give them birth, so that You should tell me, ‘Carry them in your bosom, as a nurse carries an infant,’ to the land that You swore to give their fathers?
Hafver nu jag allt detta folket aflat eller födt, att du må säga till mig: Bär dem på dinom armom, såsom en amma bär ett barn, in uti det landet, som du deras fäder svorit hafver?
13 Where can I get meat for all these people? For they keep crying out to me, ‘Give us meat to eat!’
Hvar skulle jag nu taga kött, det jag allo desso folkena gifva skulle? De gråta för mig, och säga: Gif oss kött till att äta.
14 I cannot carry all these people by myself; it is too burdensome for me.
Jag förmår icke allt detta folket uppehålla allena; ty det är mig för svårt.
15 If this is how You are going to treat me, please kill me right now—if I have found favor in Your eyes—and let me not see my own wretchedness.”
Och vill du så göra emot mig, så slå mig heldre ihjäl, om jag eljest hafver funnit nåd för din ögon, att jag icke så skall se min jämmer.
16 Then the LORD said to Moses, “Bring Me seventy of the elders of Israel known to you as leaders and officers of the people. Bring them to the Tent of Meeting and have them stand there with you.
Och Herren sade till Mose: Församla mig sjutio män utaf de äldsta i Israel, de som du vetst att de äro de äldste och förmän i folkena, och haf dem fram för vittnesbördsens tabernakel, och ställ dem der när dig;
17 And I will come down and speak with you there, and I will take some of the Spirit that is on you and put that Spirit on them. They will help you bear the burden of the people, so that you do not have to bear it by yourself.
Så vill jag komma neder, och der tala med dig, och taga af dinom Anda, som öfver dig är, och få dem, att de måga draga tungan öfver folket med dig, att du icke drager honom allena.
18 And say to the people: Consecrate yourselves for tomorrow, and you will eat meat, because you have cried out in the hearing of the LORD, saying: ‘Who will feed us meat? For we were better off in Egypt!’ Therefore the LORD will give you meat, and you will eat.
Och till folket skall du säga: Helger eder till morgons, att I mågen få äta kött; förty eder gråt är kommen inför Herrans öron; ty I sägen: Ho gifver oss kött till att äta; förty vi mådde väl uti Egypten? Derföre skall Herren gifva eder kött, att I äten;
19 You will eat it not for one or two days, nor for five or ten or twenty days,
Icke i en dag, icke i två, icke i fem, icke i tio, icke i tjugu dagar;
20 but for a whole month—until it comes out of your nostrils and makes you nauseous—because you have rejected the LORD, who is among you, and have cried out before Him, saying, ‘Why did we ever leave Egypt?’”
Utan en månad långt, tilldess att det skall gå eder utaf näsorna, och varda eder en vämjelse; derföre, att I hafven bortkastat Herran, den ibland eder är, och gråtit för honom, och sagt: Hvi äre vi gångne utur Egypten?
21 But Moses replied, “Here I am among 600,000 men on foot, yet You say, ‘I will give them meat, and they will eat for a month.’
Och Mose sade: Sexhundradtusend män fotfolk är, der jag ibland är, och du säger: Jag vill gifva eder kött, att I äten en månad långt.
22 If all our flocks and herds were slaughtered for them, would they have enough? Or if all the fish in the sea were caught for them, would they have enough?”
Skall man slagta får och fä, att man må mätta dem, eller alla fiskar i hafvet församla dertill, att de måga blifva mättade?
23 The LORD answered Moses, “Is the LORD’s arm too short? Now you will see whether or not My word will come to pass.”
Men Herren sade till Mose: Är då Herrans hand förkortad? Men du skall nu se, om min ord dig något värd äro, eller ej.
24 So Moses went out and relayed to the people the words of the LORD, and he gathered seventy of the elders of the people and had them stand around the tent.
Och Mose gick ut, och sade till folket Herrans ord, och församlade de sjutio män af de äldsta i folket, och ställde dem omkring tabernaklet.
25 Then the LORD came down in the cloud and spoke to him, and He took some of the Spirit that was on Moses and placed that Spirit on the seventy elders. As the Spirit rested on them, they prophesied—but they never did so again.
Då kom Herren neder i molnskyn, och talade med honom, och tog af Andanom, som öfver honom var, och gaf de sjutio äldsta männerna. Och när Anden hvilades utöfver dem, propheterade de, och vände sedan intet igen.
26 Two men, however, had remained in the camp—one named Eldad and the other Medad—and the Spirit rested on them. They were among those listed, but they had not gone out to the tent, and they prophesied in the camp.
Och så hade ännu två män blifvit qvare i lägrena, den ene het Eldad, den andre Medad. Och Anden hvilades öfver dem; ty de voro ock uppskrefne, ändock de icke utgångne voro till tabernaklet; och de propheterade i lägrena.
27 A young man ran and reported to Moses, “Eldad and Medad are prophesying in the camp.”
Då lopp en dräng af stad, och bådade det Mose, och sade: Eldad och Medad prophetera i lägrena.
28 Joshua son of Nun, the attendant to Moses since youth, spoke up and said, “Moses, my lord, stop them!”
Då svarade Josua, Nuns son, Mose tjenare, den han utvalt hade, och sade: Min herre Mose, förbjud dem det.
29 But Moses replied, “Are you jealous on my account? I wish that all the LORD’s people were prophets and that the LORD would place His Spirit on them!”
Men Mose sade till honom: Hvi äst du så nitisk för mig? Gåfve Gud, att allt Herrans folk propheterade, och Herren läte sin Anda komma öfver dem.
30 Then Moses returned to the camp, along with the elders of Israel.
Och så gingo Mose och de äldste af Israel i lägret.
31 Now a wind sent by the LORD came up, drove in quail from the sea, and brought them near the camp, about two cubits above the surface of the ground, for a day’s journey in every direction around the camp.
Då kom ett väder ut ifrå Herranom, och lät komma åkerhöns ifrå hafvet, och förströdde dem öfver lägret, den ena dagen såsom den andra, i två dagar långt kringom lägret, två alnar högt uppifrå jordene.
32 All that day and night, and all the next day, the people stayed up gathering the quail. No one gathered less than ten homers, and they spread them out all around the camp.
Då stod folket upp på den samma hela dagen och den hela natten, och på allan den dagen derefter, och samkade åkerhöns, och den som minst samkade, han samkade tio homer; och de torkade dem kringom lägret.
33 But while the meat was still between their teeth, before it was chewed, the anger of the LORD burned against the people, and the LORD struck them with a severe plague.
Som ännu köttet var under deras tänder, och förr än det åtgånget var, förgrymmade sig Herrans vrede öfver folket, och Herren slog dem med en ganska stor plågo.
34 So they called that place Kibroth-hattaavah, because there they buried the people who had craved other food.
Deraf heter det samma rummet Lustgrifter; derföre, att man der begrof det lustna folket.
35 From Kibroth-hattaavah the people moved on to Hazeroth, where they remained for some time.
Ifrå Lustgrifterna drog folket ut till Hazeroth; och blefvo i Hazeroth.
