Lamentations 5
1 Remember, O LORD, what has happened to us. Look and see our disgrace!
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Our inheritance has been turned over to strangers, our houses to foreigners.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 We have become fatherless orphans; our mothers are widows.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 We must buy the water we drink; our wood comes at a price.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 We are closely pursued; we are weary and find no rest.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 We submitted to Egypt and Assyria to get enough bread.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Our fathers sinned and are no more, but we bear their punishment.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Slaves rule over us; there is no one to deliver us from their hands.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 We get our bread at the risk of our lives because of the sword in the wilderness.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Our skin is as hot as an oven with fever from our hunger.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Women have been ravished in Zion, virgins in the cities of Judah.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 Princes have been hung up by their hands; elders receive no respect.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Young men toil at millstones; boys stagger under loads of wood.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 The elders have left the city gate; the young men have stopped their music.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Joy has left our hearts; our dancing has turned to mourning.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 The crown has fallen from our head. Woe to us, for we have sinned!
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 Because of this, our hearts are faint; because of these, our eyes grow dim—
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 because of Mount Zion, which lies desolate, patrolled by foxes.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 You, O LORD, reign forever; Your throne endures from generation to generation.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Why have You forgotten us forever? Why have You forsaken us for so long?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Restore us to Yourself, O LORD, so we may return; renew our days as of old,
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 unless You have utterly rejected us and remain angry with us beyond measure.
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
