Job 7
1 “Is not man consigned to labor on earth? Are not his days like those of a hired hand?
En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 Like a slave he longs for shade; like a hireling he waits for his wages.
Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 So I am allotted months of futility, and nights of misery are appointed me.
Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 When I lie down I think: ‘When will I get up?’ But the night drags on, and I toss and turn until dawn.
Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 My flesh is clothed with worms and encrusted with dirt; my skin is cracked and festering.
Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 My days are swifter than a weaver’s shuttle; they come to an end without hope.
Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 Remember that my life is but a breath. My eyes will never again see happiness.
Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 The eye that beholds me will no longer see me. You will look for me, but I will be no more.
Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
9 As a cloud vanishes and is gone, so he who goes down to Sheol does not come back up. (Sheol h7585)
Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
10 He never returns to his house; his place remembers him no more.
Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 Therefore I will not restrain my mouth; I will speak in the anguish of my spirit; I will complain in the bitterness of my soul.
Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Am I the sea, or the monster of the deep, that You must keep me under guard?
Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 When I think my bed will comfort me and my couch will ease my complaint,
När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 then You frighten me with dreams and terrify me with visions,
då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 so that I would prefer strangling and death over my life in this body.
Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 I loathe my life! I would not live forever. Leave me alone, for my days are but a breath.
Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 What is man that You should exalt him, that You should set Your heart upon him,
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 that You attend to him every morning, and test him every moment?
synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 Will You never look away from me, or leave me alone to swallow my spittle?
Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 If I have sinned, what have I done to You, O watcher of mankind? Why have You made me Your target, so that I am a burden to You?
Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 Why do You not pardon my transgression and take away my iniquity? For soon I will lie down in the dust; You will seek me, but I will be no more.”
Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
