Job 7
1 “Is not man consigned to labor on earth? Are not his days like those of a hired hand?
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Like a slave he longs for shade; like a hireling he waits for his wages.
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 So I am allotted months of futility, and nights of misery are appointed me.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 When I lie down I think: ‘When will I get up?’ But the night drags on, and I toss and turn until dawn.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 My flesh is clothed with worms and encrusted with dirt; my skin is cracked and festering.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 My days are swifter than a weaver’s shuttle; they come to an end without hope.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Remember that my life is but a breath. My eyes will never again see happiness.
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 The eye that beholds me will no longer see me. You will look for me, but I will be no more.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
9 As a cloud vanishes and is gone, so he who goes down to Sheol does not come back up. (Sheol h7585)
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 He never returns to his house; his place remembers him no more.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Therefore I will not restrain my mouth; I will speak in the anguish of my spirit; I will complain in the bitterness of my soul.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Am I the sea, or the monster of the deep, that You must keep me under guard?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 When I think my bed will comfort me and my couch will ease my complaint,
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 then You frighten me with dreams and terrify me with visions,
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 so that I would prefer strangling and death over my life in this body.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 I loathe my life! I would not live forever. Leave me alone, for my days are but a breath.
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 What is man that You should exalt him, that You should set Your heart upon him,
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 that You attend to him every morning, and test him every moment?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 Will You never look away from me, or leave me alone to swallow my spittle?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 If I have sinned, what have I done to You, O watcher of mankind? Why have You made me Your target, so that I am a burden to You?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 Why do You not pardon my transgression and take away my iniquity? For soon I will lie down in the dust; You will seek me, but I will be no more.”
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
