Job 32
1 So these three men stopped answering Job, because he was righteous in his own eyes.
Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
2 This kindled the anger of Elihu son of Barachel the Buzite, of the family of Ram. He burned with anger against Job for justifying himself rather than God,
Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
3 and he burned with anger against Job’s three friends because they had failed to refute Job, and yet had condemned him.
Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
4 Now Elihu had waited to speak to Job because the others were older than he.
Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
5 But when he saw that the three men had no further reply, his anger was kindled.
Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
6 So Elihu son of Barachel the Buzite declared: “I am young in years, while you are old; that is why I was timid and afraid to tell you what I know.
Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
7 I thought that age should speak, and many years should teach wisdom.
Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
8 But there is a spirit in a man, the breath of the Almighty, that gives him understanding.
Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
9 It is not only the old who are wise, or the elderly who understand justice.
Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
10 Therefore I say, ‘Listen to me; I too will declare what I know.’
Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
11 Indeed, I waited while you spoke; I listened to your reasoning; as you searched for words,
Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
12 I paid you full attention. But no one proved Job wrong; not one of you rebutted his arguments.
Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
13 So do not claim, ‘We have found wisdom; let God, not man, refute him.’
I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
14 But Job has not directed his words against me, and I will not answer him with your arguments.
Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
15 Job’s friends are dismayed, with no more to say; words have escaped them.
Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
16 Must I wait, now that they are silent, now that they stand and no longer reply?
Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
17 I too will answer; yes, I will declare what I know.
Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
18 For I am full of words, and my spirit within me compels me.
Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
19 Behold, my belly is like unvented wine; it is about to burst like a new wineskin.
Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
20 I must speak and find relief; I must open my lips and respond.
Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
21 I will be partial to no one, nor will I flatter any man.
Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
22 For I do not know how to flatter, or my Maker would remove me in an instant.
Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
