Job 31

1 “I have made a covenant with my eyes. How then could I gaze with desire at a virgin?

Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

2 For what is the allotment of God from above, or the heritage from the Almighty on high?

Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

3 Does not disaster come to the unjust and calamity to the workers of iniquity?

Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

4 Does He not see my ways and count my every step?

Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

5 If I have walked in falsehood or my foot has rushed to deceit,

Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

6 let God weigh me with honest scales, that He may know my integrity.

Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

7 If my steps have turned from the path, if my heart has followed my eyes, or if impurity has stuck to my hands,

Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

8 then may another eat what I have sown, and may my crops be uprooted.

Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

9 If my heart has been enticed by my neighbor’s wife, or I have lurked at his door,

Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

10 then may my own wife grind grain for another, and may other men sleep with her.

Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

11 For that would be a heinous crime, an iniquity to be judged.

Ty det är en last och en missgerning för domarena.

12 For it is a fire that burns down to Abaddon; it would root out my entire harvest.

Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

13 If I have rejected the cause of my manservant or maidservant when they made a complaint against me,

Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

14 what will I do when God rises to judge? How will I answer when called to account?

Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

15 Did not He who made me in the womb also make them? Did not the same One form us in the womb?

Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

16 If I have denied the desires of the poor or allowed the widow’s eyes to fail,

Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

17 if I have eaten my morsel alone, not sharing it with the fatherless—

Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

18 though from my youth I reared him as would a father, and from my mother’s womb I guided the widow—

Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

19 if I have seen one perish for lack of clothing, or a needy man without a cloak,

Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

20 if his heart has not blessed me for warming him with the fleece of my sheep,

Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

21 if I have lifted up my hand against the fatherless because I saw that I had support in the gate,

Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

22 then may my arm fall from my shoulder and be torn from its socket.

Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

23 For calamity from God terrifies me, and His splendor I cannot overpower.

Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

24 If I have put my trust in gold or called pure gold my security,

Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

25 if I have rejoiced in my great wealth because my hand had gained so much,

Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

26 if I have beheld the sun in its radiance or the moon moving in splendor,

Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

27 so that my heart was secretly enticed and my hand threw a kiss from my mouth,

Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

28 this would also be an iniquity to be judged, for I would have denied God on high.

Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

29 If I have rejoiced in my enemy’s ruin, or exulted when evil befell him—

Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

30 I have not allowed my mouth to sin by asking for his life with a curse—

Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

31 if the men of my house have not said, ‘Who is there who has not had his fill?’—

Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

32 but no stranger had to lodge on the street, for my door has been open to the traveler—

Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

33 if I have covered my transgressions like Adam by hiding my guilt in my heart,

Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

34 because I greatly feared the crowds and the contempt of the clans terrified me, so that I kept silent and would not go outside—

Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

35 (Oh, that I had one to hear me! Here is my signature. Let the Almighty answer me; let my accuser compose an indictment.

Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

36 Surely I would carry it on my shoulder and wear it like a crown.

Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

37 I would give account of all my steps; I would approach Him like a prince.)—

Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

38 if my land cries out against me and its furrows weep together,

Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

39 if I have devoured its produce without payment or broken the spirit of its tenants,

Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

40 then let briers grow instead of wheat and stinkweed instead of barley.” Thus conclude the words of Job.

Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.