Job 30
1 “But now they mock me, men younger than I am, whose fathers I would have refused to entrust with my sheep dogs.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 What use to me was the strength of their hands, since their vigor had left them?
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 Gaunt from poverty and hunger, they gnawed the dry land, and the desolate wasteland by night.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 They plucked mallow among the shrubs, and the roots of the broom tree were their food.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 They were banished from among men, shouted down like thieves,
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 so that they lived on the slopes of the wadis, among the rocks and in holes in the ground.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 They cried out among the shrubs and huddled beneath the nettles.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 A senseless and nameless brood, they were driven off the land.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 And now they mock me in song; I have become a byword among them.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 They abhor me and keep far from me; they do not hesitate to spit in my face.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Because God has unstrung my bow and afflicted me, they have cast off restraint in my presence.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 The rabble arises at my right; they lay snares for my feet and build siege ramps against me.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 They tear up my path; they profit from my destruction, with no one to restrain them.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 They advance as through a wide breach; through the ruins they keep rolling in.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Terrors are turned loose against me; they drive away my dignity as by the wind, and my prosperity has passed like a cloud.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 And now my soul is poured out within me; days of affliction grip me.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Night pierces my bones, and my gnawing pains never rest.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 With great force He grasps my garment; He seizes me by the collar of my tunic.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 He throws me into the mud, and I have become like dust and ashes.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 I cry out to You for help, but You do not answer; when I stand up, You merely look at me.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 You have ruthlessly turned on me; You oppose me with Your strong hand.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 You snatch me up into the wind and drive me before it; You toss me about in the storm.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Yes, I know that You will bring me down to death, to the place appointed for all the living.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Yet no one stretches out his hand to a ruined man when he cries for help in his distress.
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Have I not wept for those in trouble? Has my soul not grieved for the needy?
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 But when I hoped for good, evil came; when I looked for light, darkness fell.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 I am churning within and cannot rest; days of affliction confront me.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 I go about blackened, but not by the sun. I stand up in the assembly and cry for help.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 I have become a brother of jackals, a companion of ostriches.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 My skin grows black and peels, and my bones burn with fever.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 My harp is tuned to mourning and my flute to the sound of weeping.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
