Job 30
1 “But now they mock me, men younger than I am, whose fathers I would have refused to entrust with my sheep dogs.
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 What use to me was the strength of their hands, since their vigor had left them?
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 Gaunt from poverty and hunger, they gnawed the dry land, and the desolate wasteland by night.
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 They plucked mallow among the shrubs, and the roots of the broom tree were their food.
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 They were banished from among men, shouted down like thieves,
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 so that they lived on the slopes of the wadis, among the rocks and in holes in the ground.
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 They cried out among the shrubs and huddled beneath the nettles.
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 A senseless and nameless brood, they were driven off the land.
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 And now they mock me in song; I have become a byword among them.
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 They abhor me and keep far from me; they do not hesitate to spit in my face.
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 Because God has unstrung my bow and afflicted me, they have cast off restraint in my presence.
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 The rabble arises at my right; they lay snares for my feet and build siege ramps against me.
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 They tear up my path; they profit from my destruction, with no one to restrain them.
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 They advance as through a wide breach; through the ruins they keep rolling in.
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 Terrors are turned loose against me; they drive away my dignity as by the wind, and my prosperity has passed like a cloud.
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 And now my soul is poured out within me; days of affliction grip me.
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 Night pierces my bones, and my gnawing pains never rest.
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 With great force He grasps my garment; He seizes me by the collar of my tunic.
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 He throws me into the mud, and I have become like dust and ashes.
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 I cry out to You for help, but You do not answer; when I stand up, You merely look at me.
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 You have ruthlessly turned on me; You oppose me with Your strong hand.
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 You snatch me up into the wind and drive me before it; You toss me about in the storm.
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 Yes, I know that You will bring me down to death, to the place appointed for all the living.
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 Yet no one stretches out his hand to a ruined man when he cries for help in his distress.
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 Have I not wept for those in trouble? Has my soul not grieved for the needy?
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 But when I hoped for good, evil came; when I looked for light, darkness fell.
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 I am churning within and cannot rest; days of affliction confront me.
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 I go about blackened, but not by the sun. I stand up in the assembly and cry for help.
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 I have become a brother of jackals, a companion of ostriches.
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 My skin grows black and peels, and my bones burn with fever.
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 My harp is tuned to mourning and my flute to the sound of weeping.
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
