Job 3
1 After this, Job opened his mouth and cursed the day of his birth.
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 And this is what he said:
Job tog till orda och sade:
3 “May the day of my birth perish, and the night it was said, ‘A boy is conceived.’
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4 If only that day had turned to darkness! May God above disregard it; may no light shine upon it.
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 May darkness and gloom reclaim it, and a cloud settle over it; may the blackness of the day overwhelm it.
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 If only darkness had taken that night away! May it not appear among the days of the year; may it never be entered in any of the months.
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Behold, may that night be barren; may no joyful voice come into it.
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 May it be cursed by those who curse the day — those prepared to rouse Leviathan.
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 May its morning stars grow dark; may it wait in vain for daylight; may it not see the breaking of dawn.
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 For that night did not shut the doors of the womb to hide the sorrow from my eyes.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Why did I not perish at birth; why did I not die as I came from the womb?
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Why were there knees to receive me, and breasts that I should be nursed?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 For now I would be lying down in peace; I would be asleep and at rest
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 with kings and counselors of the earth, who built for themselves cities now in ruins,
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 or with princes who had gold, who filled their houses with silver.
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 Or why was I not hidden like a stillborn child, like an infant who never sees daylight?
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 There the wicked cease from raging, and there the weary find rest.
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 The captives enjoy their ease; they do not hear the voice of the oppressor.
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 Both small and great are there, and the slave is freed from his master.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Why is light given to the miserable, and life to the bitter of soul,
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 who long for death that does not come, and search for it like hidden treasure,
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 who rejoice and greatly exult when they can find the grave?
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 Why is life given to a man whose way is hidden, whom God has hedged in?
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 I sigh when food is put before me, and my groans pour out like water.
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 For the thing I feared has overtaken me, and what I dreaded has befallen me.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 I am not at ease or quiet; I have no rest, for trouble has come.”
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
