Job 29
1 And Job continued his discourse:
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 “How I long for the months gone by, for the days when God watched over me,
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 when His lamp shone above my head, and by His light I walked through the darkness,
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 when I was in my prime, when the friendship of God rested on my tent,
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 when the Almighty was still with me and my children were around me,
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 when my steps were bathed in cream and the rock poured out for me streams of oil!
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 When I went out to the city gate and took my seat in the public square,
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 the young men saw me and withdrew, and the old men rose to their feet.
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 The princes refrained from speaking and covered their mouths with their hands.
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 The voices of the nobles were hushed, and their tongues stuck to the roofs of their mouths.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 For those who heard me called me blessed, and those who saw me commended me,
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 because I rescued the poor who cried out and the fatherless who had no helper.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 The dying man blessed me, and I made the widow’s heart sing for joy.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 I put on righteousness, and it clothed me; justice was my robe and my turban.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 I served as eyes to the blind and as feet to the lame.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 I was a father to the needy, and I took up the case of the stranger.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 I shattered the fangs of the unjust and snatched the prey from his teeth.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 So I thought: ‘I will die in my nest and multiply my days as the sand.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 My roots will spread out to the waters, and the dew will rest nightly on my branches.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 My glory is ever new within me, and my bow is renewed in my hand.’
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 Men listened to me with expectation, waiting silently for my counsel.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 After my words, they spoke no more; my speech settled on them like dew.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 They waited for me as for rain and drank in my words like spring showers.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 If I smiled at them, they did not believe it; the light of my countenance was precious.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 I chose their course and presided as chief. So I dwelt as a king among his troops, as a comforter of the mourners.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
