Job 24
1 “Why does the Almighty not reserve times for judgment? Why may those who know Him never see His days?
Hvi skulle tiderna dem Allsmägtiga icke fördolda vara? Och de honom känna, se intet hans dagar?
2 Men move boundary stones; they pasture stolen flocks.
De flytta råmärken, de röfva bort hjorden, och föda honom.
3 They drive away the donkey of the fatherless and take the widow’s ox in pledge.
De drifva bort de faderlösas åsna, och taga enkones oxa till pant.
4 They push the needy off the road and force all the poor of the land into hiding.
De fattige måste vika för dem, och de torftige i landena måste förgömma sig.
5 Indeed, like wild donkeys in the desert, the poor go to work foraging for food; the wasteland is food for their children.
Si, vilddjuren i öknene gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna.
6 They gather fodder in the fields and glean the vineyards of the wicked.
De uppskära af den åker, som dem intet tillhörer; och berga den vingård, som de med orätt hafva.
7 Without clothing, they spend the night naked; they have no covering against the cold.
De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfvertäckelse i frostena, hvilkom de deras kläder borttagit hafva;
8 Drenched by mountain rains, they huddle against the rocks for want of shelter.
Så att de måste hålla sig i bergskrefvom, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafva.
9 The fatherless infant is snatched from the breast; the nursing child of the poor is seized for a debt.
De slita barnet ifrå bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande.
10 Without clothing, they wander about naked. They carry the sheaves, but still go hungry.
Den nakna låta de gå utan kläder, och dem hungroga borttaga de axen.
11 They crush olives within their walls; they tread the winepresses, but go thirsty.
De tvinga dem till att göra oljo uppå deras qvarn, och trampa deras pressar, och låta dem likväl törsta.
12 From the city, men groan, and the souls of the wounded cry out, yet God charges no one with wrongdoing.
De göra folket i staden suckande, och dess slagnas själar ropande; och Gud straffar dem intet.
13 Then there are those who rebel against the light, not knowing its ways or staying on its paths.
Derföre äro de affallne ifrå ljusena, och känna icke dess väg, och vända icke om till dess stigar igen.
14 When daylight is gone, the murderer rises to kill the poor and needy; in the night he is like a thief.
I lysningene står mördaren upp, och dräper den fattiga och torftiga; och om nattena är han som en tjuf.
15 The eye of the adulterer watches for twilight. Thinking, ‘No eye will see me,’ he covers his face.
Horkarlens öga hafver akt på skymningena, och säger: Mig ser intet öga; och han förtäcker sitt anlete.
16 In the dark they dig through houses; by day they shut themselves in, never to experience the light.
I mörkrena bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hvarannan, och vilja intet veta af ljusena.
17 For to them, deep darkness is their morning; surely they are friends with the terrors of darkness!
Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrens förskräckelse.
18 They are but foam on the surface of the water; their portion of the land is cursed, so that no one turns toward their vineyards.
Han far lätteliga åstad såsom uppå ett vatten; hans håfvor varda icke stora i landena, och han brukar intet sin vingård.
19 As drought and heat consume the melting snow, so Sheol steals those who have sinned. (Sheol h7585)
Helvetet tager bort dem som synda, såsom hette och torka förtärer snövattnet bort. (Sheol h7585)
20 The womb forgets them; the worm feeds on them; they are remembered no more. So injustice is like a broken tree.
De barmhertige skola förgäta honom; hans lust varder full med matk; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten varda såsom ett ruttet trä.
21 They prey on the barren and childless, and show no kindness to the widow.
Han hafver bedröfvat den ensamma, som intet föder; och enkone hafver han intet godt gjort;
22 Yet by His power, God drags away the mighty; though rising up, they have no assurance of life.
Och hafver dragit de mägtiga under sig med sine kraft. När han står, skall han icke viss vara uppå sitt lif.
23 He gives them a sense of security, but His eyes are on their ways.
Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se hans ögon uppå deras handel.
24 They are exalted for a moment, then they are gone; they are brought low and gathered up like all others; they are cut off like heads of grain.
De äro en liten tid upphäfne; men de varda omintet, och undertryckte, och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne varda.
25 If this is not so, then who can prove me a liar and reduce my words to nothing?”
Är det icke så? Nu väl, ho vill straffa mig för lögn, och göra min ord om intet?
