Job 14
1 “Man, who is born of woman, is short of days and full of trouble.
Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2 Like a flower, he comes forth, then withers away; like a fleeting shadow, he does not endure.
lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3 Do You open Your eyes to one like this? Will You bring him into judgment before You?
Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4 Who can bring out clean from unclean? No one!
Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5 Since his days are determined and the number of his months is with You, and since You have set limits that he cannot exceed,
Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 look away from him and let him rest, so he can enjoy his day as a hired hand.
vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7 For there is hope for a tree: If it is cut down, it will sprout again, and its tender shoots will not fail.
För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8 If its roots grow old in the ground and its stump dies in the soil,
Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9 at the scent of water it will bud and put forth twigs like a sapling.
så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10 But a man dies and is laid low; he breathes his last, and where is he?
Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11 As water disappears from the sea and a river becomes parched and dry,
Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12 so a man lies down and does not rise. Until the heavens are no more, he will not be awakened or roused from sleep.
så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13 If only You would hide me in Sheol and conceal me until Your anger has passed! If only You would appoint a time for me and then remember me! (Sheol h7585)
Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
14 When a man dies, will he live again? All the days of my hard service I will wait, until my renewal comes.
fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15 You will call, and I will answer; You will desire the work of Your hands.
Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16 For then You would count my steps, but would not keep track of my sin.
ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17 My transgression would be sealed in a bag, and You would cover over my iniquity.
I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18 But as a mountain erodes and crumbles and a rock is dislodged from its place,
Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19 as water wears away the stones and torrents wash away the soil, so You destroy a man’s hope.
såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20 You forever overpower him, and he passes on; You change his countenance and send him away.
Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21 If his sons receive honor, he does not know it; if they are brought low, he is unaware.
Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22 He feels only the pain of his own body and mourns only for himself.”
Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
