Job 10
1 “I loathe my own life; I will express my complaint and speak in the bitterness of my soul.
Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2 I will say to God: Do not condemn me! Let me know why You prosecute me.
Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3 Does it please You to oppress me, to reject the work of Your hands and favor the schemes of the wicked?
Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4 Do You have eyes of flesh? Do You see as man sees?
Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5 Are Your days like those of a mortal, or Your years like those of a man,
Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6 that You should seek my iniquity and search out my sin—
eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7 though You know that I am not guilty, and there is no deliverance from Your hand?
du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8 Your hands shaped me and altogether formed me. Would You now turn and destroy me?
Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9 Please remember that You molded me like clay. Would You now return me to dust?
Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10 Did You not pour me out like milk, and curdle me like cheese?
Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11 You clothed me with skin and flesh, and knit me together with bones and sinews.
Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12 You have granted me life and loving devotion, and Your care has preserved my spirit.
Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13 Yet You concealed these things in Your heart, and I know that this was in Your mind:
Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14 If I sinned, You would take note, and would not acquit me of my iniquity.
om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15 If I am guilty, woe to me! And even if I am righteous, I cannot lift my head. I am full of shame and aware of my affliction.
Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16 Should I hold my head high, You would hunt me like a lion, and again display Your power against me.
Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17 You produce new witnesses against me and multiply Your anger toward me. Hardships assault me in wave after wave.
Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18 Why then did You bring me from the womb? Oh, that I had died, and no eye had seen me!
Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19 If only I had never come to be, but had been carried from the womb to the grave.
hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20 Are my days not few? Withdraw from me, that I may have a little comfort,
Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21 before I go—never to return— to a land of darkness and gloom,
innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22 to a land of utter darkness, of deep shadow and disorder, where even the light is like darkness.”
till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
