2 Samuel 1
1 After the death of Saul, David returned from the slaughter of the Amalekites and stayed in Ziklag two days.
Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka från segern över Amalek, och när David sedan i två dagar hade uppehållit sig i Siklag,
2 On the third day a man with torn clothes and dust on his head arrived from Saul’s camp. When he came to David, he fell to the ground to pay him homage.
då hände sig på tredje dagen att en man kom från Sauls läger, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. Och när han kom in till David, föll han ned till jorden och bugade sig.
3 “Where have you come from?” David asked. “I have escaped from the Israelite camp,” he replied.
David frågade honom: "Varifrån kommer du?" Han svarade honom: "Jag kommer såsom flykting ifrån Israels läger."
4 “What was the outcome?” David asked. “Please tell me.” “The troops fled from the battle,” he replied. “Many of them fell and died. And Saul and his son Jonathan are also dead.”
Då sade David till honom: "Huru har det gått? Säg mig det." Han svarade: "Folket har flytt ur striden, många av folket hava också fallit och dött; Saul och hans son Jonatan äro ock döda."
5 Then David asked the young man who had brought him the report, “How do you know that Saul and his son Jonathan are dead?”
David frågade den unge mannen som berättade detta för honom: "Huru vet du att Saul och hans son Jonatan äro döda?"
6 “I happened to be on Mount Gilboa,” he replied, “and there was Saul, leaning on his spear, with the chariots and the cavalry closing in on him.
Den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom svarade: "Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar och ryttare ansatte honom.
7 When he turned around and saw me, he called out and I answered, ‘Here I am!’
När han då vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och jag svarade: 'Här är jag.'
8 ‘Who are you?’ he asked. So I told him, ‘I am an Amalekite.’
Då frågade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var en amalekit.
9 Then he begged me, ‘Stand over me and kill me, for agony has seized me, but my life still lingers.’
Sedan sade han till mig: 'Träd fram hit till mig och giv mig dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet ännu alltjämt är kvar i mig.'
10 So I stood over him and killed him, because I knew that after he had fallen he could not survive. And I took the crown that was on his head and the band that was on his arm, and I have brought them here to my lord.”
Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju att han icke skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog diademet som satt på hans huvud, och ett armband som satt på hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre."
11 Then David took hold of his own clothes and tore them, and all the men who were with him did the same.
Då fattade David i sina kläder och rev sönder dem; så gjorde ock alla de män som voro där med honom.
12 They mourned and wept and fasted until evening for Saul and his son Jonathan, and for the people of the LORD and the house of Israel, because they had fallen by the sword.
Och de höllo dödsklagan och gräto och fastade ända till aftonen för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och för Israels hus' skull, därför att de hade fallit för svärd.
13 And David inquired of the young man who had brought him the report, “Where are you from?” “I am the son of a foreigner,” he answered. “I am an Amalekite.”
Och David frågade den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom: "Varifrån är du?" Han svarade: "Jag är son till en amalekit som lever här såsom främling."
14 So David asked him, “Why were you not afraid to lift your hand to destroy the LORD’s anointed?”
David sade till honom: "Kände du då ingen fruktan för att uträcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?"
15 Then David summoned one of the young men and said, “Go, execute him!” So the young man struck him down, and he died.
Och David kallade på en av sina män och sade: "Kom hit och stöt ned honom." Och han slog honom till döds.
16 For David had said to the Amalekite, “Your blood be on your own head because your own mouth has testified against you, saying, ‘I killed the LORD’s anointed.’”
Och David sade till honom: "Ditt blod komme över ditt huvud, ty din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har dödat HERRENS smorde.'"
17 Then David took up this lament for Saul and his son Jonathan,
Och David sjöng följande klagosång över Saul och hans son Jonatan,
18 and he ordered that the sons of Judah be taught the Song of the Bow. It is written in the Book of Jashar:
och han befallde att man skulle lära Juda barn "Bågsången"; den är upptecknad i "Den redliges bok":
19 “Your glory, O Israel, lies slain on your heights. How the mighty have fallen!
"Din härlighet, Israel, ligger slagen på dina höjder. Huru hava icke hjältarna fallit!
20 Tell it not in Gath; proclaim it not in the streets of Ashkelon, lest the daughters of the Philistines rejoice, and the daughters of the uncircumcised exult.
Förkunnen det icke i Gat, bebåden det ej på Askelons gator, för att filistéernas döttrar icke må glädja sig, de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.
21 O mountains of Gilboa, may you have no dew or rain, no fields yielding offerings of grain. For there the shield of the mighty was defiled, the shield of Saul, no longer anointed with oil.
I Gilboa berg, på eder må ej falla dagg eller regn, ej ses offergärdsskördar. Ty hjältarnas sköld blev där till smälek, Sauls sköld, ej sedan smord med olja.
22 From the blood of the slain, from the fat of the mighty, the bow of Jonathan did not retreat, and the sword of Saul did not return empty.
Från slagnas blod, från hjältars hull vek Jonatans båge icke tillbaka, vände Sauls svärd ej omättat åter.
23 Saul and Jonathan, beloved and delightful in life, were not divided in death. They were swifter than eagles, they were stronger than lions.
Saul och Jonatan, så kära och ljuvliga för varandra i livet, de blevo ej heller skilda i döden, de två, som voro snabbare än örnar, starka mer än lejon.
24 O daughters of Israel, weep for Saul, who clothed you in scarlet and luxury, who decked your garments with ornaments of gold.
Israels döttrar, gråten över Saul, över honom som klädde eder i scharlakan och praktskrud och prydde edra kläder med gyllene smycken.
25 How the mighty have fallen in the thick of battle! Jonathan lies slain on your heights.
Huru hava icke hjältarna fallit i striden! Jonatan ligger slagen på dina höjder.
26 I grieve for you, Jonathan, my brother. You were delightful to me; your love to me was extraordinary, surpassing the love of women.
Jag sörjer över dig, du min broder Jonatan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek.
27 How the mighty have fallen and the weapons of war have perished!”
Huru hava icke hjältarna fallit, de båda stridssvärden förgåtts!"
