Job 9
1 Then Job answered and said,
Job svarade och sade:
2 Of a truth I know that it is so: But how can man be just with God?
Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
3 If he be pleased to contend with him, He cannot answer him one of a thousand.
Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
4 [He is] wise in heart, and mighty in strength: Who hath hardened himself against him, and prospered?—
Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
5 [Him] that removeth the mountains, and they know it not, When he overturneth them in his anger;
Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
6 That shaketh the earth out of its place, And the pillars thereof tremble;
Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
7 That commandeth the sun, and it riseth not, And sealeth up the stars;
Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
8 That alone stretcheth out the heavens, And treadeth upon the waves of the sea;
Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
9 That maketh the Bear, Orion, and the Pleiades, And the chambers of the south;
Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
10 That doeth great things past finding out, Yea, marvellous things without number.
Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
11 Lo, he goeth by me, and I see him not: He passeth on also, but I perceive him not.
Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
12 Behold, he seizeth [the prey], who can hinder him? Who will say unto him, What doest thou?
Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
13 God will not withdraw his anger; The helpers of Rahab do stoop under him.
Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
14 How much less shall I answer him, And choose out my words [to reason] with him?
Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
15 Whom, though I were righteous, yet would I not answer; I would make supplication to my judge.
Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
16 If I had called, and he had answered me, Yet would I not believe that he hearkened unto my voice.
Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
17 For he breaketh me with a tempest, And multiplieth my wounds without cause.
Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
18 He will not suffer me to take my breath, But filleth me with bitterness.
Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
19 If [we speak] of strength, lo, [he is] mighty! And if of justice, Who, [saith he], will summon me?
Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
20 Though I be righteous, mine own mouth shall condemn me: Though I be perfect, it shall prove me perverse.
Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
21 I am perfect; I regard not myself; I despise my life.
Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
22 It is all one; therefore I say, He destroyeth the perfect and the wicked.
Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
23 If the scourge slay suddenly, He will mock at the trial of the innocent.
När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
24 The earth is given into the hand of the wicked; He covereth the faces of the judges thereof: If [it be] not [he], who then is it?
Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
25 Now my days are swifter than a post: They flee away, they see no good.
Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
26 They are passed away as the swift ships; As the eagle that swoopeth on the prey.
De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
27 If I say, I will forget my complaint, I will put off my [sad] countenance, and be of good cheer;
När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
28 I am afraid of all my sorrows, I know that thou wilt not hold me innocent.
Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
29 I shall be condemned; Why then do I labor in vain?
Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
30 If I wash myself with snow water, And make my hands never so clean;
Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
31 Yet wilt thou plunge me in the ditch, And mine own clothes shall abhor me.
Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
32 For he is not a man, as I am, that I should answer him, That we should come together in judgment.
Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
33 There is no umpire betwixt us, That might lay his hand upon us both.
Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
34 Let him take his rod away from me, And let not his terror make me afraid:
Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
35 Then would I speak, and not fear him; For I am not so in myself.
Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
