Job 30
1 But now they that are younger than I have me in derision, Whose fathers I disdained to set with the dogs of my flock.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Yea, the strength of their hands, whereto should it profit me? Men in whom ripe age is perished.
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 They are gaunt with want and famine; They gnaw the dry ground, in the gloom of wasteness and desolation.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 They pluck salt-wort by the bushes; And the roots of the broom are their food.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 They are driven forth from the midst [of men]; They cry after them as after a thief;
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 So that they dwell in frightful valleys, In holes of the earth and of the rocks.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 Among the bushes they bray; Under the nettles they are gathered together.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 [They are] children of fools, yea, children of base men; They were scourged out of the land.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 And now I am become their song, Yea, I am a byword unto them.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 They abhor me, they stand aloof from me, And spare not to spit in my face.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 For he hath loosed his cord, and afflicted me; And they have cast off the bridle before me.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Upon my right hand rise the rabble; They thrust aside my feet, And they cast up against me their ways of destruction.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 They mar my path, They set forward my calamity, [Even] men that have no helper.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 As through a wide breach they come: In the midst of the ruin they roll themselves [upon me].
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Terrors are turned upon me; They chase mine honor as the wind; And my welfare is passed away as a cloud.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 And now my soul is poured out within me; Days of affliction have taken hold upon me.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 In the night season my bones are pierced in me, And the [pains] that gnaw me take no rest.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 By [God’s] great force is my garment disfigured; It bindeth me about as the collar of my coat.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 He hath cast me into the mire, And I am become like dust and ashes.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 I cry unto thee, and thou dost not answer me: I stand up, and thou gazest at me.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Thou art turned to be cruel to me; With the might of thy hand thou persecutest me.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Thou liftest me up to the wind, thou causest me to ride [upon it]; And thou dissolvest me in the storm.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 For I know that thou wilt bring me to death, And to the house appointed for all living.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Howbeit doth not one stretch out the hand in his fall? Or in his calamity therefore cry for help?
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Did not I weep for him that was in trouble? Was not my soul grieved for the needy?
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 When I looked for good, then evil came; And when I waited for light, there came darkness.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 My heart is troubled, and resteth not; Days of affliction are come upon me.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 I go mourning without the sun: I stand up in the assembly, and cry for help.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 I am a brother to jackals, And a companion to ostriches.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 My skin is black, [and falleth] from me, And my bones are burned with heat.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 Therefore is my harp [turned] to mourning, And my pipe into the voice of them that weep.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
