Psalms 137

1 By the rivers of Babylon, there we sat down. Yes, we wept, when we remembered Zion.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 On the willows in that land, we hung up our harps.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 For there, those who led us captive asked us for songs. Those who tormented us demanded songs of joy: “Sing us one of the songs of Zion!”

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 How can we sing the LORD’s song in a foreign land?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 If I forget you, Jerusalem, let my right hand forget its skill.

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Let my tongue stick to the roof of my mouth if I do not remember you, if I do not prefer Jerusalem above my chief joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Remember, LORD, against the children of Edom in the day of Jerusalem, who said, “Raze it! Raze it even to its foundation!”

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 Daughter of Babylon, doomed to destruction, he will be happy who repays you, as you have done to us.

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Happy shall he be, who takes and dashes your little ones against the rock.

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.