Job 39
1 “Do you know the time when the mountain goats give birth? Do you watch when the doe bears fawns?
Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
2 Can you count the months that they fulfill? Or do you know the time when they give birth?
Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
3 They bow themselves. They bear their young. They end their labor pains.
De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
4 Their young ones become strong. They grow up in the open field. They go out, and do not return again.
Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
5 “Who has set the wild donkey free? Or who has loosened the bonds of the swift donkey,
Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
6 whose home I have made the wilderness, and the salt land his dwelling place?
Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
7 He scorns the tumult of the city, neither does he hear the shouting of the driver.
Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
8 The range of the mountains is his pasture. He searches after every green thing.
Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
9 “Will the wild ox be content to serve you? Or will he stay by your feeding trough?
Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
10 Can you hold the wild ox in the furrow with his harness? Or will he till the valleys after you?
Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
11 Will you trust him, because his strength is great? Or will you leave to him your labor?
Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
12 Will you confide in him, that he will bring home your seed, and gather the grain of your threshing floor?
Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
13 “The wings of the ostrich wave proudly, but are they the feathers and plumage of love?
Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
14 For she leaves her eggs on the earth, warms them in the dust,
Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
15 and forgets that the foot may crush them, or that the wild animal may trample them.
Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
16 She deals harshly with her young ones, as if they were not hers. Though her labor is in vain, she is without fear,
Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
17 because God has deprived her of wisdom, neither has he imparted to her understanding.
Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
18 When she lifts up herself on high, she scorns the horse and his rider.
På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
19 “Have you given the horse might? Have you clothed his neck with a quivering mane?
Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
20 Have you made him to leap as a locust? The glory of his snorting is awesome.
Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
21 He paws in the valley, and rejoices in his strength. He goes out to meet the armed men.
Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
22 He mocks at fear, and is not dismayed, neither does he turn back from the sword.
Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
23 The quiver rattles against him, the flashing spear and the javelin.
Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
24 He eats up the ground with fierceness and rage, neither does he stand still at the sound of the trumpet.
Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
25 As often as the trumpet sounds he snorts, ‘Aha!’ He smells the battle afar off, the thunder of the captains, and the shouting.
När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
26 “Is it by your wisdom that the hawk soars, and stretches her wings toward the south?
Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
27 Is it at your command that the eagle mounts up, and makes his nest on high?
Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
28 On the cliff he dwells and makes his home, on the point of the cliff and the stronghold.
I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
29 From there he spies out the prey. His eyes see it afar off.
Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
30 His young ones also suck up blood. Where the slain are, there he is.”
Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
