Job 3
1 After this Job opened his mouth, and cursed the day of his birth.
Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
2 Job answered:
Utbrast, och sade:
3 “Let the day perish in which I was born, the night which said, ‘There is a boy conceived.’
Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
4 Let that day be darkness. Do not let God from above seek for it, neither let the light shine on it.
Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
5 Let darkness and the shadow of death claim it for their own. Let a cloud dwell on it. Let all that makes the day black terrify it.
Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
6 As for that night, let thick darkness seize on it. Let it not rejoice among the days of the year. Let it not come into the number of the months.
Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
7 Behold, let that night be barren. Let no joyful voice come therein.
Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
8 Let them curse it who curse the day, who are ready to rouse up leviathan.
De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
9 Let the stars of its twilight be dark. Let it look for light, but have none, neither let it see the eyelids of the morning,
Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
10 because it did not shut up the doors of my mother’s womb, nor did it hide trouble from my eyes.
Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
11 “Why did not I die from the womb? Why did not I give up the spirit when my mother bore me?
Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
12 Why did the knees receive me? Or why the breast, that I should nurse?
Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
13 For now I should have lain down and been quiet. I should have slept, then I would have been at rest,
Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
14 with kings and counselors of the earth, who built up waste places for themselves;
Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
15 or with princes who had gold, who filled their houses with silver;
Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
16 or as a hidden untimely birth I had not been, as infants who never saw light.
Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
17 There the wicked cease from troubling. There the weary are at rest.
Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
18 There the prisoners are at ease together. They do not hear the voice of the taskmaster.
Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
19 The small and the great are there. The servant is free from his master.
Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
20 “Why is light given to him who is in misery, life to the bitter in soul,
Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
21 who long for death, but it does not come; and dig for it more than for hidden treasures,
(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
22 who rejoice exceedingly, and are glad, when they can find the grave?
De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
23 Why is light given to a man whose way is hidden, whom God has hedged in?
Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
24 For my sighing comes before I eat. My groanings are poured out like water.
Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
25 For the thing which I fear comes on me, that which I am afraid of comes to me.
Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
26 I am not at ease, neither am I quiet, neither do I have rest; but trouble comes.”
Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
