Song of Solomon 2
1 I am a rose of Sharon. A lily of the valleys.
Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.
2 As a lily among thorns, So is my love among the daughters.
Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.
3 As the apple tree among the trees of the wood, so is my beloved among the sons. I sat down under his shadow with great delight, and his fruit was sweet to my taste.
Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.
4 He brought me to the banquet house, and his banner over me was love.
Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.
5 Sustain ye me with raisins, refresh me with apples, for I am sick from love.
Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.
6 His left hand is under my head, and his right hand embraces me.
Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.
7 I adjure you, O daughters of Jerusalem, by the roes, or by the hinds of the field, that ye stir not up, nor awake love, until it please.
Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.
8 The voice of my beloved! Behold, he comes, leaping upon the mountains, skipping upon the hills.
Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.
9 My beloved is like a roe or a young hart. Behold, he stands behind our wall. He looks in at the windows. He glances through the lattice.
Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.
10 My beloved spoke, and said to me, Rise up, my love, my fair one, and come away.
Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.
11 For, lo, the winter is past. The rain is over and gone.
Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;
12 The flowers appear on the earth. The time of the singing has come, and the voice of the turtledove is heard in our land.
Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;
13 The fig tree ripens her green figs, and the vines are in blossom. They give forth their fragrance. Arise, my love, my fair one, and come away.
Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.
14 O my dove, who are in the clefts of the rock, in the covert of the steep place, let me see thy countenance; let me hear thy voice. For sweet is thy voice, and thy countenance is comely.
Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.
15 Take us the foxes, the little foxes, that spoil the vineyards. For our vineyards are in blossom.
Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.
16 My beloved is mine, and I am his. He feeds among the lilies.
Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;
17 Until the day be cool, and the shadows flee away, turn, my beloved, and be thou like a roe or a young hart upon the mountains of Bether.
Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.
