Job 39
1 Do thou know the time when the wild goats of the rock bring forth? Or can thou mark when the hinds do calve?
Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
2 Can thou number the months that they fulfill? Or do thou know the time when they bring forth?
Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
3 They bow themselves. They bring forth their young. They cast out their pains.
De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
4 Their young ones become strong. They grow up in the open field. They go forth, and return not again.
Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
5 Who has sent out the wild donkey free? Or who has loosed the bonds of the swift donkey
Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
6 whose home I have made the wilderness, and the salt land his dwelling-place?
Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
7 He scorns the tumult of the city, neither does he hear the shoutings of the driver.
Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
8 The range of the mountains is his pasture, and he searches after every green thing.
Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
9 Will the wild-ox be content to serve thee? Or will he abide by thy crib?
Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
10 Can thou bind the wild-ox with his band in the furrow? Or will he harrow the valleys after thee?
Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
11 Will thou trust him because his strength is great? Or will thou leave to him thy labor?
Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
12 Will thou confide in him that he will bring home thy seed, and gather the grain of thy threshing-floor?
Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
13 The wings of the ostrich wave proudly, but are they the pinions and plumage of love?
Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
14 For she leaves her eggs on the ground, and warms them in the dust.
Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
15 And she forgets that the foot may crush them, or that the wild beast may trample them.
Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
16 She deals hardly with her young ones, as if they were not hers. Though her labor be in vain, she is without fear,
Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
17 because God has deprived her of wisdom, nor has he imparted understanding to her.
Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
18 The time she lifts up herself on high she scorns the horse and his rider.
På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
19 Have thou given the horse his might? Have thou clothed his neck with the quivering mane?
Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
20 Have thou made him to leap as a locust? The glory of his snorting is awesome.
Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
21 He paws in the valley, and rejoices in his strength. He goes out to meet the armed men.
Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
22 He mocks at fear, and is not dismayed. Neither does he turn back from the sword.
Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
23 The quiver rattles against him, the flashing spear and the javelin.
Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
24 He swallows the ground with fierceness and rage, nor does he believe that it is the voice of the trumpet.
Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
25 As often as the trumpet sounds he says, Aha! And he smells the battle afar off, the thunder of the captains, and the shouting.
När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
26 Is it by thy wisdom that the hawk soars, and stretches her wings toward the south?
Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
27 Is it at thy command that the eagle mounts up, and makes her nest on high?
Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
28 She dwells on the cliff, and makes her home upon the point of the cliff and the stronghold.
I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
29 From there she spies out the prey. Her eyes behold it afar off.
Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
30 Her young ones also suck up blood. And where the slain are, there is she.
Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
