Job 32
1 So these three men ceased to answer Job because he was righteous in his own eyes.
Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
2 Then the anger of Elihu the son of Barachel the Buzite, of the family of Ram, was kindled. His anger was kindled against Job because he justified himself rather than God.
Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
3 His anger was also kindled against his three friends because they had found no answer, and yet had condemned Job.
Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
4 Now Elihu had waited to speak to Job, because they were older than he.
Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
5 And when Elihu saw that there was no answer in the mouth of these three men, his anger was kindled.
Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
6 And Elihu the son of Barachel the Buzite answered and said, I am young, and ye are very old. Therefore I held back, and dared not show you my opinion.
Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
7 I said, Days should speak, and multitude of years should teach wisdom.
Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
8 But there is a spirit in man, and the breath of the Almighty gives them understanding.
Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
9 It is not the great who are wise, nor the aged who understand justice.
Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
10 Therefore I said, Hearken to me, I also will show my opinion.
Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
11 Behold, I waited for your words, I listened for your reasonings, while ye searched out what to say.
Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
12 Yea, I attended to you. And, behold, there was none who convinced Job, or who answered his words among you.
Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
13 Beware lest ye say, We have found wisdom. God may vanquish him, not man.
I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
14 For he has not directed his words against me. Neither will I answer him with your speeches.
Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
15 They are amazed, they answer no more. They have not a word to say.
Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
16 And shall I wait because they do not speak, because they stand still, and answer no more?
Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
17 I also will answer my part. I also will show my opinion,
Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
18 for I am full of words. The spirit within me compels me.
Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
19 Behold, my breast is as wine which has no vent. Like new wine-skins it is ready to burst.
Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
20 I will speak that I may be refreshed. I will open my lips and answer.
Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
21 Let me not, I pray you, respect any man's person. Neither will I give flattering titles to any man.
Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
22 For I know not to give flattering titles, else my maker would soon take me away.
Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
