Job 19
1 Then Job answered, and said,
Därefter tog Job till orda och sade:
2 How long will ye vex my soul, and break me in pieces with words?
Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 These ten times ye have reproached me. Ye are not ashamed that ye deal hardly with me.
Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 And be it indeed that I have erred, my error remains with myself.
Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 If indeed ye will magnify yourselves against me, and plead against me my reproach,
Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 know now that God has subverted me, and has encompassed me with his net.
så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 Behold, I cry out of wrong, but I am not heard. I cry for help, but there is no justice.
Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 He has walled up my way that I cannot pass, and has set darkness in my paths.
Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 He has stripped me of my glory, and taken the crown from my head.
Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 He has broken me down on every side, and I am gone. And he has plucked up my hope like a tree.
Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 He has also kindled his wrath against me. And he considers me to him as his adversaries.
Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 His troops come on together, and cast up their way against me, and encamp round about my tent.
Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 He has put my brothers far from me, and my acquaintances are wholly estranged from me.
Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 My kinsfolk have failed, and my familiar friends have forgotten me.
Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 Those who dwell in my house, and my maids, reckon me for a stranger; I am an alien in their sight.
Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 I call to my servant, and he gives me no answer. I entreat him with my mouth.
Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 My breath is strange to my wife, and my supplication to the sons of my own mother.
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Even young children despise me. If I arise, they speak against me.
Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 All my familiar friends abhor me, and those whom I loved are turned against me.
Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 My bone cleaves to my skin and to my flesh, and I have escaped with the skin of my teeth.
Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Have pity upon me, have pity upon me, O ye my friends, for the hand of God has touched me.
Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Why do ye persecute me as God, and are not satisfied with my flesh?
Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 O that my words were now written! O that they were inscribed in a book,
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 that they were engraved in the rock forever with an iron pen and lead!
ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 But as for me I know that my Redeemer lives, and at last he will stand up upon the earth.
Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 And after my skin, this body, is destroyed, then outside my flesh I shall see God,
Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27 whom I, even I, shall see on my side, and my eyes shall behold, and not as a stranger. My heart is consumed within me.
Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28 If ye say, How we will persecute him! And that the root of the matter is found in me,
Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29 be ye afraid of the sword. For wrath brings the punishments of the sword, that ye may know there is a judgment.
då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
