Job 14
1 Man, who is born of a woman, is of few days, and full of trouble.
Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
2 He comes forth like a flower, and is cut down. He too flees as a shadow, and does not continue.
Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
3 And do thou open thine eyes upon such a one, and bring me into judgment with thee?
Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
4 Who can bring a clean thing out of an unclean? Not one.
Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
5 Seeing his days are determined, the number of his months is with thee, and thou have appointed his bounds that he cannot pass,
Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
6 look away from him, that he may rest, till he shall accomplish, as a hireling, his day.
Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
7 For there is hope of a tree, if it is cut down, that it will sprout again, and that the tender branch of it will not cease.
Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
8 Though the root of it grows old in the earth, and the trunk of it dies in the ground,
Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
9 yet through the scent of water it will bud, and put forth boughs like a plant.
Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
10 But man dies, and is laid low. Yea, man gives up the spirit, and where is he?
Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
11 As the waters fail from the sea, and the river wastes away and dries up,
Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
12 so man lies down and does not rise. Till the heavens be no more, they shall not awake, nor be roused out of their sleep.
Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
13 O that thou would hide me in Sheol, that thou would keep me secret, until thy wrath be past, that thou would appoint for me a set time, and remember me! (Sheol h7585)
Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
14 If a man dies, shall he live again? All the days of my warfare I would wait till my release should come.
Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
15 Thou would call, and I would answer thee. Thou would have a desire to the work of thy hands.
Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
16 But now thou number my steps. Do thou not watch over my sin?
Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
17 My transgression is sealed up in a bag, and thou fasten up my iniquity.
Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
18 But the falling mountain comes to nothing, and the rock is removed out of its place.
Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
19 The waters wear the stones. The overflowings of it wash away the dust of the earth. So thou destroy the hope of man.
Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
20 Thou prevail forever against him, and he passes. Thou change his countenance, and send him away.
Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
21 His sons come to honor, and he does not know it, and they are brought low, but he does not perceive it of them.
Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
22 But his flesh upon him has pain, and his soul within him mourns.
Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
