2 Samuel 19

1 And it was told Joab, Behold, the king weeps and mourns for Absalom.

Och det vardt bådadt Joab: Si, Konungen gråter, och beklagar sig om Absalom.

2 And the victory that day was turned into mourning to all the people, for the people heard say that day, The king grieves for his son.

Och vardt i den dagen en sorg af segren i hela folkena; förty folket hade i den dagen hört, att Konungen var bedröfvad om sin son.

3 And the people slipped away that day into the city, as people who are ashamed sneak away when they flee in battle.

Och folket drog sig bort i den dagen, så att det icke kom i staden, lika som ett folk drager sig bort, som till blygd kommet är, när det i strid flytt hafver.

4 And the king covered his face, and the king cried with a loud voice, O my son Absalom, O Absalom, my son, my son!

Men Konungen förskylde sitt ansigte, och ropade högt: Ack! min son Absalom! Absalom, min son, min son!

5 And Joab came into the house to the king, and said, Thou have shamed this day the faces of all thy servants, who this day have saved thy life, and the lives of thy sons and of thy daughters, and the lives of thy wives, and the lives of thy concubines,

Så gick Joab in uti huset till Konungen, och sade: Du hafver i dag till blygd gjort alla dina tjenare, som i dag undsatt hafva dina, dina söners, dina döttrars, dina hustrurs och dina frillors själar;

6 in that thou love those who hate thee, and hate those who love thee. For thou have declared this day that rulers and servants are nothing to thee. For this day I perceive, that if Absalom had lived, and all we had died this day, then it would have pleased thee well.

Så att du hafver dem kär som dig hata, och hatar dem som dig kär hafva; ty du låter dig märka i dag, att dig ligger ingen magt uppå höfvitsmännerna och tjenarena; utan jag märker i dag väl, att om allenast Absalom lefde dig, och vi alle i dag döde vore, det skulle dig tycka så godt vara.

7 Now therefore arise, go forth, and speak graciously to thy servants. For I swear by Jehovah, if thou do not go forth, there will not remain a man with thee this night. And that will be worse to thee than all the evil that has befallen thee from thy youth until now.

Så statt nu upp, och gack ut, och tala vänliga med dina tjenare; ty jag svär dig vid Herran: Om du icke går ut, blifver icke en man qvar när dig öfver denna nattena; det skall vara dig värre, än allt det onda som öfver dig kommet är, ifrå din ungdom allt intill nu.

8 Then the king arose, and sat in the gate. And they told to all the people, saying, Behold, the king is sitting in the gate. And all the people came before the king. Now Israel had fled every man to his tent.

Då stod Konungen upp, och satte sig i porten, och allo folkena vardt sagdt: Si, Konungen sitter i portenom. Så kom allt folket för Konungen; men Israel var flydd, hvar och en i sin hyddo.

9 And all the people were contending throughout all the tribes of Israel, saying, The king delivered us out of the hand of our enemies, and he saved us out of the hand of the Philistines. And now he fled out of the land from Absalom.

Och allt folket kifvade tillhopa i alla Israels slägter, och sade: Konungen hafver hulpit oss utu våra fiendars hand, och förlossat oss utu de Philisteers hand, och hafver måst fly utaf landena för Absalom.

10 And Absalom, whom we anointed over us, is dead in battle. Now therefore why speak ye not a word of bringing the king back?

Så är Absalom död blifven i stridene, den vi öfver oss smort hade; hvi ären I nu så stilla, att I icke hemten Konungen igen?

11 And king David sent to Zadok and to Abiathar the priests, saying, Speak to the elders of Judah, saying, Why are ye the last to bring the king back to his house? Since the speech of all Israel has come to the king, to bring him to his house.

Och Konungen sände till Zadok och AbJathar Presterna, och lät säga dem: Taler med de äldsta i Juda, och säger: Hvi viljen I vara de siste, till att hemta Konungen hem i sitt hus igen? Ty hela Israels tal var kommet för Konungen i hans hus.

12 Ye are my brothers, ye are my bone and my flesh. Why then are ye the last to bring back the king?

I ären mine bröder, mitt ben, och mitt kött; hvi viljen I då vara de siste, till att hemta Konungen igen?

13 And say ye to Amasa, Are thou not my bone and my flesh? God do so to me, and more also, if thou not be captain of the army before me continually in the place of Joab.

Och till Amasa säger: Äst du icke mitt ben, och mitt kött? Gud göre mig det och det, om du icke skall blifva härhöfvitsman för mig, så länge du lefver, i Joabs stad.

14 And he inclined the heart of all the men of Judah, even as the heart of one man, so that they sent to the king, saying, Return thou, and all thy servants.

Och han bevekte alla Juda mäns hjerta, såsom ens mans; och de sände till Konungen: Kom igen, du och alle dine tjenare.

15 So the king returned, and came to the Jordan. And Judah came to Gilgal, to go to meet the king, to bring the king over the Jordan.

Så kom då Konungen igen. Och som han kom till Jordan, voro Juda män komne till Gilgal, till att draga neder emot Konungen, att de skulle föra Konungen öfver Jordan.

16 And Shimei the son of Gera, the Benjamite, who was of Bahurim, hastened and came down with the men of Judah to meet king David.

Och Simei, Gera son, Jemini sons, som i Bahurim bodde, hastade sig, och drog neder med Juda män emot Konung David.

17 And there were a thousand men of Benjamin with him, and Ziba the servant of the house of Saul, and his fifteen sons and his twenty servants with him. And they went through the Jordan in the presence of the king.

Och med honom voro tusende män af BenJamin; desslikes ock Ziba, den tjenaren af Sauls hus, med hans femton söner, och tjugu tjenare, och de skyndade sig öfver Jordan;

18 And there went over a ferry-boat to bring over the king's household, and to do what he thought good. And Shimei the son of Gera fell down before the king when he came over the Jordan.

Och beredde färjona för Konungenom, att de skulle föra Konungens tjenare öfver, och göra det honom till vilja var. Och Simei, Gera son, föll neder för Konungen, då han for öfver Jordan;

19 And he said to the king, Let not my lord impute iniquity to me, neither remember thou that which thy servant did perversely the day that my lord the king went out of Jerusalem, that the king should take it to his heart.

Och sade till Konungen: Min Herre, tillräkna mig icke den missgerning, och kom icke ihåg, att din tjenare förtörnade dig den dagen, då min herre Konungen gick utu Jerusalem, och Konungen lägge ett icke på hjertat;

20 For thy servant knows that I have sinned. Therefore, behold, I have come this day the first of all the house of Joseph to go down to meet my lord the king.

Ty din tjenare känner, att jag syndat hafver. Och si, jag är i dag den förste kommen utaf Josephs hus, att jag skulle draga neder emot min herra Konungen.

21 But Abishai the son of Zeruiah answered and said, Shall not Shimei be put to death for this, because he cursed Jehovah's anointed?

Men Abisai, ZeruJa son, svarade, och sade: Och skulle icke Simei derföre dö, som bannade Herrans smorda?

22 And David said, What have I to do with you, ye sons of Zeruiah, that ye should this day be adversaries to me? Shall there any man be put to death this day in Israel? For do I not know that I am this day king over Israel?

David sade: Hvad hafver jag beställa med eder, I ZeruJa barn, att I viljen i dag varda mig till Satan? Skulle i dag någor dö i Israel? Menar du att jag icke vet, att jag i dag är vorden Konung öfver Israel?

23 And the king said to Shimei, Thou shall not die. And the king swore to him.

Och Konungen sade till Simei: Du skall icke dö; och Konungen svor honom.

24 And Mephibosheth the son of Saul came down to meet the king. And he had neither dressed his feet, nor trimmed his beard, nor washed his clothes, from the day the king departed until the day he came home in peace.

Kom också MephiBoseth, Sauls son, neder emot Konungen, och hade intet ryktat sina fötter, eller sitt skägg, eller tvagit sin kläder, ifrå den dagen Konungen bortgången var, intill den dagen då han kom med frid.

25 And it came to pass, when he came to Jerusalem to meet the king, that the king said to him, Why did thou not go with me, Mephibosheth?

Då han nu till Jerusalem kom, till att möta Konungenom, sade Konungen till honom: Hvi for du icke med mig, MephiBoseth?

26 And he answered, My lord, O king, my servant deceived me. For thy servant said, I will saddle for me a donkey, that I may ride on it, and go with the king, because thy servant is lame.

Och han sade: Min herre Konung, min tjenare gjorde orätt emot mig; ty din tjenare tänkte: Jag vill sadla en åsna, och stiga deruppå, och rida till min herra Konungen; förty din tjenare är ofärdig.

27 And he has slandered thy servant to my lord the king. But my lord the king is as an agent of God; do therefore what is good in thine eyes.

Dertill hafver han ock beklagat din tjenare för min herra Konungenom; men min herre Konungen är såsom en Guds Ängel, och må göra hvad honom täckes.

28 For all my father's house were but dead men before my lord the king. Yet thou set thy servant among those who ate at thine own table. What right therefore have I yet that I should cry any more to the king?

Ty allt mins faders hus hafver icke varit utan till döden skyldigt för minom herra Konungenom; så hafver du dock satt din tjenare ibland dem, som äta öfver ditt bord; hvad rätt hafver jag mer, eller hvad kan jag mer ropa till Konungen?

29 And the king said to him, Why do thou speak any more of thy matters? I say, thou and Ziba divide the land.

Konungen sade till honom: Hvad talar du mer härom? Jag hafver sagt det, du och Ziba skifter åkren med hvarannan.

30 And Mephibosheth said to the king, Yea, let him take all, inasmuch as my lord the king has come in peace to his own house.

MephiBoseth sade till Konungen: Han må tagan allsamman, efter min herre Konungen med frid hemkommen är.

31 And Barzillai the Gileadite came down from Rogelim. And he went over the Jordan with the king to conduct him over the Jordan.

Och Barsillai, den Gileaditen, kom neder ifrå Roglim, och for öfver Jordan för Konungen, på det han skulle ledsaga honom öfver Jordan.

32 Now Barzillai was a very aged man, even eighty years old. And he had provided the king with sustenance while he lay at Mahanaim, for he was a very great man of wealth.

Och Barsillai var fast gammal, väl åttatio år; han hade försörjt Konungen, medan han var i Mahanaim; ty han var en ganska väldig man.

33 And the king said to Barzillai, Come thou over with me, and I will sustain thee with me in Jerusalem.

Och Konungen sade till Barsillai: Du skall draga fram med mig; jag vill försörja dig med mig i Jerusalem.

34 And Barzillai said to the king, How many are the days of the years of my life that I should go up with the king to Jerusalem?

Men Barsillai sade till Konungen: Hvad är det jag ännu hafver till att lefva, att jag ännu skulle draga upp med Konungenom till Jerusalem?

35 I am this day eighty years old. Can I discern between good and bad? Can thy servant taste what I eat or what I drink? Can I hear any more the voice of singing men and singing women? Why then should thy servant be yet a burden to my lord the king?

Jag är i dag åttatio år gammal; huru skulle jag känna hvad godt eller ondt är? Eller smaka hvad jag äter eller dricker? Eller höra hvad de sångare eller sångerskor sjunga? Hvi skulle din tjenare ytterligare besvära min herra Konungen?

36 Thy servant would but just go over the Jordan with the king, and why should the king recompense it to me with such a reward?

Din tjenare skall något litet fara med Konungenom öfver Jordan; hvi skulle Konungen göra mig en sådana vedergällning?

37 Let thy servant, I pray thee, turn back again, that I may die in my own city by the grave of my father and my mother. But behold, thy servant Chimham, let him go over with my lord the king, and do to him what shall seem good to thee.

Låt din tjenare vända om igen, att jag må dö i minom stad, och varda begrafven i mins faders och mine moders grift. Si, der är din tjenare Chimham, den låt draga öfver med min herra Konungen; och gör honom hvad dig täckes.

38 And the king answered, Chimham shall go over with me, and I will do to him that which shall seem good to thee. And whatever thou shall require of me, that I will do for thee.

Konungen sade: Chimham skall draga öfver med mig, och jag vill göra honom hvad dig är till vilja; och allt det du bedes af mig, det vill jag göra dig.

39 And all the people went over the Jordan, and the king went over. And the king kissed Barzillai, and blessed him, and he returned to his own place.

Och då allt folket var kommet öfver Jordan, och Konungen desslikes, kysste Konungen Barsillai, och välsignade honom; och han vände om igen till sitt rum.

40 So the king went over to Gilgal, and Chimham went over with him. And all the people of Judah brought the king over, and also half the people of Israel.

Och Konungen drog öfver till Gilgal, och Chimham for med honom; och allt Juda folk hade fört Konungen öfver; men Israels folk var icke utan hälften der.

41 And, behold, all the men of Israel came to the king, and said to the king, Why have our brothers the men of Judah stolen thee away, and brought the king, and his household, over the Jordan, and all David's men with him?

Och si, då kommo alle Israels män till Konungen, och sade till honom: Hvi hafva våre bröder, Juda män, stulit dig, och hafva fört Konungen och hans hus öfver Jordan, och alla Davids män med honom?

42 And all the men of Judah answered the men of Israel, Because the king is near of kin to us. Why then are ye angry for this matter? Have we eaten at all at the king's cost, or has he given us any gift?

Då svarade de af Juda dem af Israel: Konungen är oss när åkommen; hvi ären I der vrede före? Menen I, att vi af Konungenom kost och skänker fått hafve?

43 And the men of Israel answered the men of Judah, and said, We have ten parts in the king, and we have also more right in David than ye. Why then did ye despise us, that our advice should not be had first in bringing back our king? And the words of the men of Judah were fiercer than the words of the men of Israel.

Så svarade då de af Israel dem af Juda, och sade: Vi hafve tio sinom mer, med Konungenom, med David också, än I; hvi hafver du då så ringa aktat mig, att vi icke måtte hafva varit de förste, till att hemta vår Konung? Men de af Juda talade hårdare, än de män af Israel.