Job 4
1 Toen antwoordde Elifaz, de Themaniet, en zeide:
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Zo wij een woord opnemen tegen u, zult gij verdrietig zijn? Nochtans wie zal zich van woorden kunnen onthouden?
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Zie, gij hebt velen onderwezen, en gij hebt slappe handen gesterkt;
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Uw woorden hebben den struikelende opgericht, en de krommende knieen hebt gij vastgesteld;
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 Maar nu komt het aan u, en gij zijt verdrietig; het raakt tot u, en gij wordt beroerd.
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Was niet uw vreze Gods uw hoop, en de oprechtheid uwer wegen uw verwachting?
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Gedenk toch, wie is de onschuldige, die vergaan zij; en waar zijn de oprechten verdelgd?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 Maar gelijk als ik gezien heb: die ondeugd ploegen, en moeite zaaien, maaien dezelve.
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 Van den adem Gods vergaan zij, en van het geblaas van Zijn neus worden zij verdaan.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 De brulling des leeuws, en de stem des fellen leeuws, en de tanden der jonge leeuwen worden verbroken.
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 De oude leeuw vergaat, omdat er geen roof is, en de jongens eens oudachtigen leeuws worden verstrooid.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 Voorts is tot mij een woord heimelijk gebracht, en mijn oor heeft een weinigje daarvan gevat;
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 Onder de gedachten van de gezichten des nachts, als diepe slaap valt op de mensen;
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 Kwam mij schrik en beving over, en verschrikte de veelheid mijner beenderen.
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 Toen ging voorbij mijn aangezicht een geest; hij deed het haar mijns vleses te berge rijzen.
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 Hij stond, doch ik kende zijn gedaante niet; een beeltenis was voor mijn ogen; er was stilte, en ik hoorde een stem, zeggende:
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 Zou een mens rechtvaardiger zijn dan God? Zou een man reiner zijn dan zijn Maker?
"Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 Zie, op Zijn knechten zou Hij niet vertrouwen; hoewel Hij in Zijn engelen klaarheid gesteld heeft.
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 Hoeveel te min op degenen, die lemen huizen bewonen, welker grondslag in het stof is? Zij worden verbrijzeld voor de motten.
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 Van den morgen tot den avond worden zij vermorzeld; zonder dat men er acht op slaat, vergaan zij in eeuwigheid.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Verreist niet hun uitnemendheid met hen? Zij sterven, maar niet in wijsheid.
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
