Hooglied 2
1 Ik ben een Roos van Saron, een Lelie der dalen.
Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.
2 Gelijk een lelie onder de doornen, alzo is Mijn vriendin onder de dochteren.
Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.
3 Als een appelboom onder de bomen des wouds, zo is mijn Liefste onder de zonen; ik heb groten lust in Zijn schaduw, en zit er onder, en Zijn vrucht is mijn gehemelte zoet.
Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.
4 Hij voert mij in het wijnhuis, en de liefde is Zijn banier over mij.
Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.
5 Ondersteunt gijlieden mij met de flessen, versterkt mij met de appelen, want ik ben krank van liefde.
Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.
6 Zijn linkerhand zij onder mijn hoofd, en Zijn rechterhand omhelze mij.
Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.
7 Ik bezweer u, gij, dochteren van Jeruzalem! die bij de reeen, of bij de hinden des velds zijt, dat gij die liefde niet opwekt, noch wakker maakt, totdat het dezelve luste!
Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.
8 Dat is de stem mijns Liefsten, ziet Hem, Hij komt, springende op de bergen, huppelende op de heuvelen!
Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.
9 Mijn Liefste is gelijk een ree, of een welp der herten; ziet, Hij staat achter onzen muur, kijkende uit de vensteren, blinkende uit de tralien.
Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.
10 Mijn Liefste antwoordt, en zegt tot mij: Sta op, Mijn vriendin, Mijn schone, en kom!
Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.
11 Want zie, de winter is voorbij, de plasregen is over, hij is overgegaan;
Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;
12 De bloemen worden gezien in het land, de zangtijd genaakt, en de stem der tortelduif wordt gehoord in ons land.
Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;
13 De vijgeboom brengt zijn jonge vijgjes voort, en de wijnstokken geven reuk met hun jonge druifjes. Sta op, Mijn vriendin! Mijn schone, en kom!
Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.
14 Mijn duive, zijnde in de kloven der steenrotsen, in het verborgene ener steile plaats, toon Mij uw gedaante, doe Mij uw stem horen; want uw stem is zoet, en uw gedaante is liefelijk.
Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.
15 Vangt gijlieden ons de vossen, de kleine vossen, die de wijngaarden verderven, want onze wijngaarden hebben jonge druifjes.
Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.
16 Mijn Liefste is mijn, en ik ben Zijn, Die weidt onder de lelien,
Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;
17 Totdat de dag aankomt, en de schaduwen vlieden; keer om, mijn Liefste! wordt Gij gelijk een ree, of een welp der herten, op de bergen van Bether.
Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.
