Psalmen 73
1 Een psalm van Asaf. Immers is God Israel goed, dengenen, die rein van harte zijn.
Guð er góður við Ísrael! Hann er góður þeim sem hreinlyndir eru.
2 Maar mij aangaande, mijn voeten waren bijna uitgeweken; mijn treden waren bijkans uitgeschoten.
En hvað um mig? Ég var kominn á ystu nöf. Það munaði engu að mér skrikaði fótur og ég félli!
3 Want ik was nijdig op de dwazen, ziende der goddelozen vrede.
Ég hafði fyllst gremju út af velgengni hinna hrokafullu.
4 Want er zijn geen banden tot hun dood toe, en hun kracht is fris.
Þeim virtist ganga allt í haginn. Þeir eru hraustir og sterkir.
5 Zij zijn niet in de moeite als andere mensen, en worden met andere mensen niet geplaagd.
Þeir virðast lausir við alla erfiðleika og áföll sem henda aðra.
6 Daarom omringt hen de hovaardij als een keten; het geweld bedekt hen als een gewaad.
Hrokinn er eins og glitrandi festi um háls þeirra og þeir eru sveipaðir ofríki eins og skikkju.
7 Hun ogen puilen uit van vet; zij gaan de inbeeldingen des harten te boven.
Þeir belgjast út af offitu og augu þeirra tútna af ágirnd.
8 Zij mergelen de lieden uit, en spreken boselijk van verdrukking; zij spreken uit de hoogte.
Þeir hæðast að Guði og hafa í hótunum við fólk hans. Hroki er í hverju orði.
9 Zij zetten hun mond tegen den hemel, en hun tong wandelt op de aarde.
Þeir stæra sig gegn himninum og blaðrið í þeim heyrist um allar jarðir.
10 Daarom keert zich Zijn volk hiertoe, als hun wateren eens vollen bekers worden uitgedrukt,
Þjóð Guðs er orðlaus og gleypir í sig boðskap þeirra.
11 Dat zij zeggen: Hoe zou het God weten, en zou er wetenschap zijn bij den Allerhoogste?
„Guð virðist láta þá í friði, “segir fólk,
12 Ziet, dezen zijn goddeloos; nochtans hebben zij rust in de wereld; zij vermenigvuldigen het vermogen.
„já, þessir guðleysingjar lifa áhyggjulausu lífi og verða ríkari með hverjum degi.“
13 Immers heb ik te vergeefs mijn hart gezuiverd, en mijn handen in onschuld gewassen.
Hef ég eytt tíma mínum til einskis? Er til nokkurs að kappkosta að lifa heiðvirðu lífi?
14 Dewijl ik den gansen dag geplaagd ben, en mijn straffing is er alle morgens.
Allt sem ég hef upp úr því er erfiði og strit – alla daga, sí og æ!
15 Indien ik zou zeggen: Ik zal ook alzo spreken; ziet, zo zou ik trouweloos zijn aan het geslacht Uwer kinderen.
Ef ég talaði með þessum hætti, væri ég að bregðast lýð þínum.
16 Nochtans heb ik gedacht om dit te mogen verstaan; maar het was moeite in mijn ogen;
En þetta er samt svo torskilið – velgengni þeirra sem hata Drottin.
17 Totdat ik in Gods heiligdommen inging, en op hun einde merkte.
En dag einn fór ég í helgidóm Drottins til að íhuga, og þá hugleiddi ég framtíð þessara vondu manna.
18 Immers zet Gij hen op gladde plaatsen; Gij doet hen vallen in verwoestingen.
Sá vegur sem þeir ganga mun enda í skelfingu. Skyndilega mun þeim skrika fótur og þeir hrasa og steypast fram af brúninni, niður í hyldýpið.
19 Hoe worden zij als in een ogenblik tot verwoesting, nemen een einde, worden te niet van verschrikkingen!
Það verður snöggur endir á allri „gæfunni“, skyndileg tortíming.
20 Als een droom na het ontwaken! Als Gij opwaakt, o Heere, dan zult Gij hun beeld verachten.
Líf þeirra líkist draumi. Þeir munu vakna til veruleikans, eins og þegar menn vakna af draumsvefni og sjá að allt var ímyndun ein!
21 Als mijn hart opgezwollen was, en ik in mijn nieren geprikkeld werd,
Þegar ég skyldi þetta, fylltist ég hryggð og leið illa.
22 Toen was ik onvernuftig, en wist niets; ik was een groot beest bij U.
Ég sá hve heimskur og fávís ég var. Ég hlýt að vera eins og skynlaus skepna í þínum augum, Guð!
23 Ik zal dan geduriglijk bij U zijn; Gij hebt mijn rechterhand gevat;
En samt elskar þú mig! Þú heldur í hægri hönd mína og varðveitir mig.
24 Gij zult mij leiden door Uw raad; en daarna zult Gij mij in heerlijkheid opnemen.
Og áfram munt þú leiða mig með vísdómi þínum og speki.
25 Wien heb ik nevens U in den hemel? Nevens U lust mij ook niets op de aarde!
Hvern á ég að á himnum nema þig? Og þú ert sá sem ég þrái mest á jörðu!
26 Bezwijkt mijn vlees en mijn hart, zo is God de Rotssteen mijns harten, en mijn Deel in eeuwigheid.
Heilsu minni hrakar og hjarta mitt þreytist, en Guð lifir! Hann er styrkur minn, ég fæ að tilheyra honum að eilífu.
27 Want ziet, die verre van U zijn, zullen vergaan; Gij roeit uit, al wie van U afhoereert;
Drottinn, þeir sem hafna þér munu farast, því að þú eyðir þeim sem þjóna öðrum guðum.
28 Maar mij aangaande, het is mij goed nabij God te wezen; ik zet mijn betrouwen op den Heere HEERE, om al Uw werken te vertellen.
En hvað um mig? Ég vil komast eins nálægt Guði og ég get! Ég hef kosið að trúa á Drottin. Hann er skjól mitt. Ég vil vitna um það í allra áheyrn að margsinnis hefur hann bjargað mér á undursamlega hátt.
