Hooglied 2
1 Maar ik ben een crocus van Sjaron, Een lelie der dalen!
Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.
2 Als een lelie tussen de doornen, Is mijn liefste onder de meisjes.
Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.
3 Als een appelboom tussen de bomen in het woud, Is mijn beminde onder de jongemannen; Ik smacht er naar, in zijn schaduw te zitten, Zijn vrucht is zoet voor mijn mond.
Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.
4 Brengt mij naar het huis van de wijn, Ontplooit over mij de standaard der liefde;
Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.
5 Verkwikt mij met druivenkoeken, Versterkt mij met appels. Want ik ben krank, Ben krank van liefde!
Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.
6 Zijn linker moet rusten onder mijn hoofd, Zijn rechter houde mij omstrengeld!
Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.
7 Ik bezweer u, Jerusalems dochters, Bij de gazellen en de hinden in het veld: Wekt en lokt de liefde niet, Voordat het haar lust! ….
Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.
8 Maar hoor, mijn beminde! Zie, hij komt! Hij springt over de bergen, Hij huppelt over de heuvels.
Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.
9 Mijn beminde gelijkt een gazel, Of het jong van een hert. Zie, daar staat hij reeds Achter onze muur. Hij staart door het venster, En blikt door de tralies;
Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.
10 Mijn beminde heft aan, En spreekt tot mij! Sta op, mijn geliefde, Mijn schone, kom mede!
Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.
11 Want zie, de winter is voorbij, De regen is voorgoed verdwenen.
Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;
12 De bloemen prijken op het land, Men hoort de duiven al kirren;
Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;
13 De vijg kleurt reeds zijn jonge vrucht, De wingerds bloeien en geuren. Sta op, mijn geliefde, Mijn schone, kom mede;
Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.
14 Mijn duifje in de spleten der rotsen, In de holen der klippen! Laat mij zien uw gelaat, Laat mij horen uw stem; Want uw stem is zo zoet, Uw gelaat is zo lief.
Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.
15 Vangt ons de jakhalzen De kleine vossen, Die de tuinen vernielen, Ofschoon onze wijngaard al bloeit.
Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.
16 Want mijn beminde is mijn, en ik van hem: Hij is het, die in de leliën weidt,
Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;
17 Totdat de dag is afgekoeld En de schaduwen vlieden! Blijf hier, mijn beminde, En doe zoals de gazel Of het jong van het hert Op de balsembergen!
Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.
