Psalmen 88
1 Een lied; een psalm van de zonen van Kore. Voor muziekbegeleiding; met de fluit. Een klaag- en leerdicht van Heman, den Ezrachiet. Jahweh, mijn God, overdag roep ik om hulp, En schrei des nachts voor uw aanschijn.
En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
2 Laat mijn gebed voor uw aangezicht dringen; Luister toch naar mijn klagen.
Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
Ty min själ är mättad med lidanden, och mitt liv har kommit nära dödsriket. (Sheol h7585)
4 Men telt mij bij hen, die ten grave dalen, Ik ben als een man, aan het eind van zijn kracht.
Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
5 Ik ben als de doden verstoten, Als lijken, die in het graf zijn gelegd: Aan wie Gij niet langer meer denkt, En die aan uw hand zijn onttrokken.
Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
6 Gij hebt mij in de diepe grafkuil gestort, In duisternis en in de schaduw des doods;
Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
7 Uw toorn drukt zwaar op mij neer, Al uw golven slaan over mij heen.
Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)
8 Gij hebt mijn vrienden van mij vervreemd, En ze van mij laten walgen; Ik zit in de knel, en kan er niet uit,
Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
9 Mijn oog versmacht van ellende. De ganse dag, Jahweh, roep ik U aan, En strek mijn handen naar U uit:
Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
10 Of doet Gij aan de doden nog wonderen, Staan de schimmen soms op, om U te loven?
Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)
11 Zal men in het graf van uw goedheid gewagen, Van uw trouw in de afgrond;
Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
12 Zal men in de duisternis uw wondermacht kennen, Uw gerechtigheid in het land van vergeten?
Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
13 Daarom, Jahweh, roep ik U aan, Treedt iedere morgen mijn bede U tegen.
Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
14 Waarom zoudt Gij mij dan verstoten, o Jahweh, En mij uw aanschijn verbergen?
Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
15 Van jongsaf ben ik in ellende en zorgen gedompeld, Ik ben radeloos onder de last van uw plagen;
Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
16 Uw gramschap slaat over mij heen, Uw verschrikkingen overstelpen mij.
Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
17 Als water omringen ze mij iedere dag, En sluiten mij helemaal in;
De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
18 Gij hebt vrienden en makkers van mij vervreemd, En mijn bekenden door mijn ellende.
Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
