Psalmen 78
1 Een leerdicht van Asaf. Luister naar mijn onderrichting, mijn volk, Geef acht op de woorden van mijn mond;
En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
2 Ik ga mijn mond voor een leerdicht openen, Diepzinnige lessen uit oude tijden verkonden!
Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
3 Wat wij hebben gehoord en vernomen, En onze vaders ons hebben verteld,
Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
4 Dat willen wij niet voor hun kinderen verbergen, Maar het verhalen aan een volgend geslacht: Jahweh’s heerlijke daden en macht, En de wonderen, die Hij deed.
det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
5 Hij gaf zijn geboden aan Jakob, Schonk aan Israël een wet; Hij beval onze vaderen, ze hun kinderen te leren,
Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
6 Opdat een volgend geslacht ze zou kennen, En de kinderen, die hun werden geboren, Ze weer aan hun kinderen zouden vertellen.
Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
7 Zij moesten vertrouwen stellen in God, Niet vergeten Gods werken, zijn geboden onderhouden;
Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
8 Niet worden als hun vaderen, Een lichtzinnig en opstandig geslacht: Een geslacht, onstandvastig van hart, En trouweloos van geest jegens God.
Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
9 Maar Efraïms zonen waren ontrouw als schutters, Die terugtreden op de dag van de strijd.
Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
10 Ze deden het verbond met God niet gestand, En weigerden, zijn wet te beleven.
De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
11 Ze vergaten zijn machtige werken, De wonderen, die Hij hun had getoond.
De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.
12 Toch had Hij ook voor hun vaderen Wondertekenen gewrocht In het land van Egypte, In de vlakte van Sóan:
Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
13 Hij kliefde de zee en voerde hen er doorheen, Zette de wateren overeind als een dam.
Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.
14 Hij leidde hen overdag door een wolk, Door een lichtend vuur heel de nacht.
Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
15 Hij spleet in de woestijn de rotsen vaneen, En drenkte de steppen met plassen;
Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
16 Uit de klippen liet Hij beken ontspringen, En er water uit vloeien bij stromen.
Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.
17 Maar ze zondigden opnieuw tegen Hem, En tartten den Allerhoogste in de woestijn;
Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
18 Ze stelden God in hun hart op de proef, Door spijs voor hun leeftocht te eisen.
De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.
19 En krenkend spraken ze over God: "Zou God een tafel in de woestijn kunnen dekken?"
Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
20 "Zeker, Hij heeft wel de rotsen geslagen, En de steppen met plassen gedrenkt, Zodat er water uit vloeide, En er beken uit stroomden: Maar zal Hij ook brood kunnen schenken, En vlees aan zijn volk kunnen geven?"
Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»
21 Toen Jahweh dit hoorde, Ontstak Hij in gramschap; Er ontbrandde een vuur tegen Jakob, En tegen Israël woedde zijn toorn:
Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
22 Omdat ze niet in God geloofden, En niet vertrouwden op zijn hulp.
eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
23 Toch gaf Hij de wolken daarboven bevel, En ontsloot de poorten des hemels;
Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
24 Hij regende manna als spijs op hen neer, En schonk hun het hemelse koren:
han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.
25 De mensen aten het brood der engelen, Hij zond hun voedsel tot verzadiging toe.
Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.
26 Hij liet ook aan de hemel de oostenwind waaien, En zweepte de zuidenwind op door zijn kracht:
Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
27 Hij regende vlees als stof op hen neer, Gevleugelde vogels als het zand van de zee;
Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;
28 Hij liet ze midden in hun legerplaats vallen, En rond hun tenten.
han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.
29 Zij aten, en werden ten volle verzadigd: Hij had hun geschonken, wat ze begeerden;
Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.
30 Maar nog was hun lust niet voldaan, en de spijs in hun mond,
Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,
31 Of Gods gramschap barstte tegen hen los; Hij richtte een slachting aan onder hun sterksten, En velde de bloem van Israël neer.
då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
32 Ondanks dit alles, bleven ze in hun zonden volharden, En niet aan zijn wonderen geloven.
Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
33 Toen liet Hij doelloos hun dagen verlopen, En in ontgoocheling hun jaren.
Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
34 Ze zochten Hem enkel, wanneer Hij ze sloeg; Dan bekeerden ze zich, en vroegen naar God.
När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
35 Maar zelfs als ze gedachten, dat God hun Rots was, De allerhoogste God hun Verlosser,
De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
36 Ook dan nog vleiden ze Hem met hun mond, En belogen Hem met hun tong.
och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
37 Neen, hun hart was Hem toch niet verknocht, Ze bleven zijn verbond niet getrouw.
Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
38 Maar Hij bleef barmhartig, Vergaf hun de schuld en vernielde ze niet. Hoe dikwijls bedwong Hij zijn toorn, En liet zijn volle gramschap niet woeden:
Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
39 Hij dacht er aan, dat ze maar vlees zijn, Een zucht; die vervliegt, en niet keert.
Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
40 Hoe dikwijls nog hebben ze in de woestijn Hem verbitterd, En Hem in de steppe gekrenkt;
Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
41 Hebben ze God beproefd, Israëls Heilige gegriefd?
Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
42 Neen, ze dachten niet terug aan de macht van zijn hand, Aan de dag, waarop Hij ze van den vijand verloste.
De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,
43 En toch, wat voor tekenen had Hij in Egypte gedaan, En wonderen in de vlakte van Sóan!
då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
44 Hun stromen had Hij in bloed veranderd, En hun beken ondrinkbaar gemaakt;
Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
45 Gulzige muggen op hen afgezonden, En kikvorsen, om ze te gronde te richten.
han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.
46 Hij had hun gewas aan den sprinkhaan gegeven, En aan den schrokker hun vruchten;
Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
47 Hun ranken door hagel vernield, Hun moerbei door ijzel;
han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;
48 Hun vee een prooi der pest gemaakt, Hun kudde een buit der besmetting.
han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.
49 En op henzelf had Hij zijn ziedende gramschap losgelaten, Zijn toorn, zijn woede en kwelling; Verderf-engelen op hen afgezonden, De vrije loop aan zijn gramschap gelaten:
Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.
50 Hij had ze de dood niet laten ontsnappen, Maar hun leven prijs gegeven aan de pest.
Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.
51 Hij had alle eerstgeborenen in Egypte geslagen, De eerstelingen der mannelijke kracht in de tenten van Cham.
Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
52 Maar zijn volk had Hij weggeleid als een kudde, En als schapen door de steppe gevoerd;
Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
53 Hij had ze veilig doen gaan, ze behoefden niemand te vrezen: Want de zee had hun vijand bedekt.
Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.
54 Zo bracht Hij hen naar zijn heilige grond, Naar de berg, die zijn rechterhand had veroverd.
Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
55 Hij dreef de volkeren voor hen uit, Gaf ze bij lot als erfdeel weg; En in hun tenten liet Hij wonen. Israëls stammen.
Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56 Maar ook daar beproefden en tartten ze God, En onderhielden de geboden van den Allerhoogste niet.
Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;
57 Trouweloos vielen ze af als hun vaderen, Wispelturig als een onbetrouwbare boog;
de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.
58 Ze tergden Hem door hun offerhoogten, En prikkelden Hem met hun beelden.
De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.
59 God merkte het, en ziedde van gramschap, En Israël begon Hem te walgen:
Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.
60 Hij gaf zijn woning in Sjilo prijs, De tent, waar Hij onder de mensen verkeerde;
Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;
61 Zijn majesteit gaf Hij gevangen, Zijn glorie in de hand van den vijand.
han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
62 Hij wierp zijn volk ten prooi aan het zwaard, En grimde van toorn op zijn erfdeel:
Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.
63 Zijn jonge mannen werden verteerd door het vuur, Zijn maagden kregen geen huwelijkslied;
Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.
64 Zijn priesters vielen door het zwaard, En zijn weduwen beweenden ze niet.
Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.
65 Maar eindelijk ontwaakte de Heer, als iemand die slaapt, En als een krijgsman, bevangen door wijn:
Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
66 Hij sloeg zijn vijanden achteruit, En bracht ze voor eeuwig tot schande.
Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.
67 Toch bleef Hij de tent van Josef versmaden, En koos de stam van Efraïm niet uit!
Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.
68 Neen, Juda’s stam koos Hij uit, Sions berg, die Hij liefhad;
Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.
69 Hij bouwde zijn heiligdom hoog als de hemel, Vast als de aarde voor eeuwig.
Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
70 En Hij stelde zijn keuze In David, zijn dienaar! Hij nam hem van de schaapskooien weg,
Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
71 En haalde hem van de zogende schapen, Opdat hij Jakob, zijn volk, zou weiden, En Israël, zijn erfdeel.
Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.
72 Hij heeft ze geweid, rechtschapen van hart, En met bekwame hand ze geleid!
Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand. Se Makt i Ordförkl.
