Psalmen 73
1 Psalm van Asaf. Waarachtig; God is goed voor den rechtvaardige, Jahweh voor de reinen van hart!
En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
2 Toch waren haast mijn voeten gestruikeld, Mijn schreden bijna uitgegleden!
Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
3 Want ik was jaloers op de bozen, Omdat ik de voorspoed der zondaars zag;
Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
4 Voor hen toch bestaat er geen lijden, Gezond en vol kracht is hun lijf.
Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
5 Ze hebben geen zorgen als andere mensen, Worden niet als anderen geplaagd;
De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
6 Daarom hangen ze hoogmoed om als een keten, Bedekt hen geweld als een mantel.
Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
7 De misdaad puilt uit hun vet, Hun hart loopt over van slechte gedachten;
De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
8 Ze honen en lasteren, En dreigen op hoge toon met geweld.
De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
9 Ze zetten een mond op tegen de hemel, En hun tong gaat zich tegen de aarde te buiten.
Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
10 Daarom lopen de dwazen achter hen aan, En slurpen begerig hun woorden op.
Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
11 Ze zeggen: "Hoe zou God er iets van weten, De Allerhoogste er kennis van hebben?"
Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
12 Zie, zo gaat het de zondaars: Ze zijn altijd gelukkig, en hopen zich rijkdommen op!
Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
13 Heb ik dan mijn hart vergeefs in reinheid bewaard, En mijn handen in onschuld gewassen:
Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
14 De ganse dag word ik geplaagd, Iedere morgen opnieuw geslagen!
Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
15 Dacht ik: Zo wil ik spreken! Dan brak ik de trouw van het geslacht uwer kinderen;
Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
16 Maar als ik ging peinzen, om het te vatten, Dan bleef het een raadsel in mijn oog.
Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
17 Totdat ik in Gods raadsbesluiten drong, En op hun einde ging letten:
Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
18 Ja, Gij hebt ze op een glibberige bodem gezet, Ze gestort in hun eigen verderf!
Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
19 Hoe zijn ze in een oogwenk vernietigd, Verdwenen, in verschrikkelijke rampen vergaan:
Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
20 Heer, als een droom, die bij het ontwaken vervliegt, Wiens beeld we bij het opstaan verachten!
Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
21 Als dus mijn hart nog verbitterd zou zijn, En mijn nieren bleven geprikkeld,
Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
22 Dan was ik een dwaas en een zot, Een stuk vee in uw oog.
Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
23 Want ik blijf altijd bij U, Gij houdt mij bij de rechterhand;
Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
24 Gij leidt mij naar uw raadsbesluit, En herstelt mij in ere!
Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
25 Wat heb ik toch in de hemel; Ook op aarde verlang ik niets buiten U!
När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
26 Al bezwijken mijn vlees en mijn hart, God is voor eeuwig de Rots van mijn hart en mijn erfdeel.
Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
27 Maar die U verlaten, gaan zeker te gronde, Gij vernietigt wie van U afvalt;
Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
28 Doch mij is het goed, in Gods nabijheid te blijven, En mijn vertrouwen te stellen op Jahweh, mijn Heer!
Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
