Psalmen 69

1 Voor muziekbegeleiding; op de wijze: "De leliën." Van David. Red mij, o God! Want het water staat aan mijn lippen;

För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

2 Ik zink in een modderpoel weg, En voel geen grond meer onder de voeten; Ik ben in peilloze wateren geraakt, En de stroom sleurt mij mee.

Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

3 Ik ben afgemat van mijn schreien en schor is mijn keel; Mijn ogen staan mat van het staren naar God.

Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

4 Talrijker dan de haren op mijn hoofd, zijn zij, die mij onverdiend haten. Talrijker dan mijn beenderen, die mij bestrijden zonder enige grond; En wat ik niet heb geroofd, Vordert men nog van mij terug.

Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

5 Gij zoudt het weten, o God, als ik iets dwaas had gedaan, En als ik schuld had, was het U niet verborgen!

Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

6 Laat dus in mij niet worden beschaamd, Die op U hopen, Heer, Jahweh der heirscharen; In mij niet te schande worden, Die U zoeken, Israëls God!

Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

7 Neen, om Uwentwil moet ik schande verduren, En bedekt het schaamrood mijn gelaat!

Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

8 Ik ben een vreemdeling voor mijn broeders geworden, Een onbekende voor de zonen mijner moeder:

Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

9 Want de ijver voor uw huis heeft mij verteerd, Op mij valt de smaad van hen, die U smaden.

främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

10 Als ik ween, en mij door vasten kastijd, Wordt het mij tot schande gerekend;

Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

11 Trek ik het boetekleed aan, Men gaat er mee spotten;

Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

12 Die in de poort zitten, praten over mij, En de slempers maken er liedjes op.

Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

13 Maar tot U richt ik mijn bede, o Jahweh, In de tijd der genade, o God. Verhoor mij om uw grote ontferming, En om de trouw van uw hulp;

Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

14 Red mij uit de modderpoel en laat mij er niet in verzinken; Verlos mij, en trek mij uit de diepe wateren omhoog!

Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

15 Laat de watervloed mij niet overstelpen, de kolken verzwelgen, De afgrond zijn mond niet boven mij sluiten.

Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

16 Red mij, Jahweh, naar de goedertierenheid uwer genade, En zie op mij neer naar uw grote ontferming;

Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

17 Verberg uw aanschijn niet voor uw dienaar, Verhoor mij spoedig, want het is mij bang om het hart!

Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

18 Wees mij nabij, en kom mij te hulp, Verlos mij om wille van mijn vijand!

Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

19 Gij kent toch mijn smaad, mijn schaamte en schande, En al mijn verdrukkers staan U voor ogen;

Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

20 Gij weet, hoe de smaad mij het hart heeft gebroken, En hoe vertwijfeld ik ben. Ik wachtte op een, die medelijden had, maar er was er geen, Op troosters, maar ik vond ze niet.

Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

21 Ze gaven mij gal in plaats van spijs, En lesten mijn dorst met azijn.

Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

22 Hun tafel worde hun tot een val, Hun offergelagen een strik;

De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

23 Laat hun ogen worden beneveld, zodat ze niet zien, En ontwricht hun lenden voor immer;

Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

24 Stort uw gramschap over hen uit, Uw woede moge hen treffen!

må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

25 Laat hun kamp tot steppe worden, En niemand hun tenten bewonen.

Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

26 Neen, ze vervolgden nog, dien Gij hadt geslagen, En vergrootten de smarten van die door U was gewond;

Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

27 Stapel de ene schuld op de andere, Zodat ze niet tot uw gerechtigheid komen;

eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

28 Laat ze uit het boek des levens worden geschrapt, Niet worden opgeschreven met de rechtvaardigen.

Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

29 Maar hoe ook geplaagd en bedroefd, Uw hulp, o God, zal mij redden!

Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

30 Dan zal ik de Naam van God in liederen prijzen, En Hem loven en danken!

Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

31 Dit zal Jahweh meer aangenaam zijn dan stieren, Meer dan varren met horens en hoeven.

Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

32 Verheugt u, ongelukkigen, wanneer gij dit ziet; Zoekt naar God, en uw hart leeft weer op.

Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

33 Want Jahweh hoort de behoeftigen aan, En versmaadt de geknevelden niet.

När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

34 Hemel en aarde moeten Hem loven, De zeeën, met wat er in leeft!

Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

35 Want God zal Sion verlossen, En de steden van Juda herbouwen. Men zal daarin terugkeren, En ze bezetten;

Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

36 Het geslacht van zijn dienaars zal ze erven, En wie zijn Naam liefheeft, daar wonen!

Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet. Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.