Psalmen 2

1 Waarom razen de volken, Bluffen de naties,

Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?

2 Komen de koningen der aarde bijeen, Spannen de vorsten samen tegen Jahweh en zijn Gezalfde:

Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:

3 "Laat ons hun ketens verbreken, Ons van hun boeien ontslaan!"

"Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss."

4 Die in de hemelen woont, lacht hen uit, Jahweh bespot ze;

Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.

5 Dan dreigt Hij ze toornig, Doet ze rillen voor zijn gramschap:

Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:

6 "Ik zelf stel Mij een koning aan, Op Sion, mijn heilige berg!"

"Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg."

7 Nu wil Ik Jahweh’s beslissing verkonden; Hij heeft Mij gezegd: Gij zijt mijn Zoon; Ik heb U heden verwekt.

Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: "Du är min son, jag har i dag fött dig.

8 Vraag Mij: dan geef Ik U de volkeren tot erfdeel, En de grenzen der aarde tot uw bezit;

Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.

9 Gij moogt ze vermorzelen met ijzeren knots, En stuk slaan als een aarden pot.

Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem."

10 Koningen, bedenkt het dus wel; Weest gewaarschuwd, wereldregeerders!

Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.

11 Dient Jahweh in vreze; Beeft, en kust Hem de voeten!

Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.

12 Anders ontsteekt Hij in toorn, en loopt gij uw verderf tegemoet, Want licht kan zijn gramschap ontvlammen. Gelukkig, wie tot Hem zijn toevlucht neemt!

Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.