< Psalmen 2 >
1 Waarom razen de volken, Bluffen de naties,
Hvarföre vredgas Hedningarna, och folken tala så fåfängt?
2 Komen de koningen der aarde bijeen, Spannen de vorsten samen tegen Jahweh en zijn Gezalfde:
Konungarna på jordene resa sig upp, och herrarna rådslå med hvarannan emot Herran och hans Smorda:
3 "Laat ons hun ketens verbreken, Ons van hun boeien ontslaan!"
Låt oss sönderslita deras bojor, och kasta deras band bort ifrån oss.
4 Die in de hemelen woont, lacht hen uit, Jahweh bespot ze;
Men den i himmelen bor, begabbar dem, och Herren bespottar dem.
5 Dan dreigt Hij ze toornig, Doet ze rillen voor zijn gramschap:
Han skall en gång tala med dem i sine vrede, och med sine grymhet skall han förskräcka dem.
6 "Ik zelf stel Mij een koning aan, Op Sion, mijn heilige berg!"
Men jag hafver insatt min Konung på mitt helga berg Zion.
7 Nu wil Ik Jahweh’s beslissing verkonden; Hij heeft Mij gezegd: Gij zijt mijn Zoon; Ik heb U heden verwekt.
Jag vill om ett sådant sätt predika, som Herren till mig sagt hafver: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig.
8 Vraag Mij: dan geef Ik U de volkeren tot erfdeel, En de grenzen der aarde tot uw bezit;
Äska, af mig, så vill jag gifva dig Hedningarna till arfs, och verldenes ändar till egendom.
9 Gij moogt ze vermorzelen met ijzeren knots, En stuk slaan als een aarden pot.
Du skall sönderslå dem med jernspiro; såsom lerpottor skall du sönderkrossa dem.
10 Koningen, bedenkt het dus wel; Weest gewaarschuwd, wereldregeerders!
Så låter nu undervisa eder, I Konungar; och låter tukta eder, I domare på jordene.
11 Dient Jahweh in vreze; Beeft, en kust Hem de voeten!
Tjener Herranom med fruktan, och fröjder eder med bäfvande.
12 Anders ontsteekt Hij in toorn, en loopt gij uw verderf tegemoet, Want licht kan zijn gramschap ontvlammen. Gelukkig, wie tot Hem zijn toevlucht neemt!
Hyller Sonen, att han icke förtörnas, och I förgås på, vägenom; ty hans vrede skall snart begynna att bränna; men salige äro alle de som trösta på honom.