Psalmen 107
1 Brengt Jahweh dank, want Hij is goed, En zijn genade duurt eeuwig!
Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Zo moeten getuigen, die door Jahweh verlost zijn, En door Hem uit de nood zijn gered;
Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
3 Die Hij van alle kant hierheen heeft gebracht, Van oost en west, van noord en zuid.
de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.
4 Sommigen doolden in woestijn en wildernis rond, Zonder de weg naar hun woonplaats te vinden;
De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;
5 Ze leden honger en dorst, En hun leven verkwijnde.
de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.
6 Maar ze riepen Jahweh aan in hun nood, En Hij verloste hen van hun angsten:
Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
7 Hij bracht ze weer op de veilige weg, Zodat ze hun woonplaats bereikten.
Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.
8 Laat ze Jahweh voor zijn goedheid dan danken, En voor zijn wonderen voor de kinderen der mensen:
De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
9 Want den dorstige heeft Hij gelaafd, Den hongerige heeft Hij verzadigd!
att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
10 Anderen zaten in duister en donker, In ellende en boeien gekluisterd;
De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,
11 Want ze hadden zich tegen Gods geboden verzet, En de vermaning van den Allerhoogste veracht;
därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.
12 Zo was door rampspoed de moed hun ontzonken, En reddeloos stortten ze neer.
Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
13 Maar ze riepen Jahweh aan in hun nood, En Hij verloste hen van hun angsten:
Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;
14 Hij haalde ze uit het duister en donker, En verbrak hun boeien.
han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.
15 Laat ze Jahweh voor zijn goedheid dan danken, En voor zijn wonderen voor de kinderen der mensen:
De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
16 Want metalen poorten heeft Hij verbrijzeld, Ijzeren grendels in stukken geslagen!
att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.
17 Anderen werden ziek door hun zondige wandel, Hadden smarten te lijden om hun schuld;
De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
18 Alle voedsel begon hun te walgen, En ze stonden al dicht bij de poorten des doods.
deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.
19 Maar ze riepen Jahweh aan in hun nood, En Hij verloste hen van hun angsten.
Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.
20 Hij sprak: en ze werden genezen, En Hij ontrukte hen weer aan het graf.
Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.
21 Laat ze Jahweh voor zijn goedheid dan danken, En voor zijn wonderen voor de kinderen der mensen:
De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
22 Laat ze dankoffers brengen, En jubelend zijn werken vermelden!
de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.
23 Anderen staken op schepen in zee, Om handel te drijven op de onmetelijke wateren.
De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;
24 Ook zij hebben Jahweh’s werken aanschouwd, In de kolken zijn wonderen.
där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.
25 Hij sprak: en er stak een stormwind op, Die zwiepte de golven omhoog;
Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.
26 Ze vlogen op naar de hemel, ploften neer in de diepten, En vergingen van angst;
De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.
27 Ze rolden en tuimelden, als waren ze dronken, En al hun zeemanschap was tevergeefs.
De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.
28 Maar ze riepen Jahweh aan in hun nood, En Hij verloste hen van hun angsten:
Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.
29 Hij bedaarde de storm tot een bries, En de golven legden zich neer;
Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.
30 Wat waren ze blij, toen het kalm was geworden, En Hij hen naar de verbeide haven geleidde!
Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 Laat ze Jahweh voor zijn goedheid dan danken, En voor zijn wonderen voor de kinderen der mensen:
De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
32 Hem in de volksgemeente roemen, Hem in de raad der oudsten prijzen!
de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.
33 Rivieren maakt Hij tot steppe, Waterbronnen tot dorstige grond;
Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,
34 Vruchtbaar land tot zilte bodem, Om de boosheid van zijn bewoners.
bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.
35 Maar van de steppe maakt Hij een vijver, Waterbronnen van het dorre land;
Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.
36 Daar zet Hij de hongerigen neer, Om er zich een woonplaats te stichten.
Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.
37 Ze bezaaien hun akkers, beplanten hun gaarden, En oogsten hun vruchten.
De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.
38 Hij zegent hen: ze worden zeer talrijk, En Hij vermeerdert hun vee.
Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
39 En nemen ze af in getal, en gaan ze ten onder Door verdrukking, ellende en jammer:
Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
40 Dan geeft Hij de tyrannen prijs aan de schande, En laat ze door de wildernis dolen.
men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
41 Maar den arme heft Hij uit de ellende weer op, En maakt zijn geslacht weer talrijk als kudden:
han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
42 De vromen zien het, en juichen; Maar wat boos is, zwijgt stil.
De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
43 Wie wijs is, neemt het ter harte, En beseft de goedheid van Jahweh!
Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.
