Psalmen 107
1 Brengt Jahweh dank, want Hij is goed, En zijn genade duurt eeuwig!
Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet:
2 Zo moeten getuigen, die door Jahweh verlost zijn, En door Hem uit de nood zijn gered;
Säger I, som af Herranom förlöste ären, de han utu nöd förlöst hafver;
3 Die Hij van alle kant hierheen heeft gebracht, Van oost en west, van noord en zuid.
Och de han utu landen tillsammanhemtat hafver, ifrån östan, ifrå vestan, ifrå nordan, och ifrå hafvet;
4 Sommigen doolden in woestijn en wildernis rond, Zonder de weg naar hun woonplaats te vinden;
De der vilse gingo i öknene, der ingen väg var, och funno ingen stad, der de bo kunde;
5 Ze leden honger en dorst, En hun leven verkwijnde.
Hungroge och törstige, och deras själ försmäktade.
6 Maar ze riepen Jahweh aan in hun nood, En Hij verloste hen van hun angsten:
Och de ropade till Herran i deras nöd, och han frälste dem utu deras ångest;
7 Hij bracht ze weer op de veilige weg, Zodat ze hun woonplaats bereikten.
Och förde dem en rättan väg, att de gingo till den stad, der de bo kunde.
8 Laat ze Jahweh voor zijn goedheid dan danken, En voor zijn wonderen voor de kinderen der mensen:
De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
9 Want den dorstige heeft Hij gelaafd, Den hongerige heeft Hij verzadigd!
Att han mättar den törstiga själen, och fyller den hungroga själen med god ting;
10 Anderen zaten in duister en donker, In ellende en boeien gekluisterd;
De der sitta måste i mörker och dödsens skugga, fångne i tvång och i jern.
11 Want ze hadden zich tegen Gods geboden verzet, En de vermaning van den Allerhoogste veracht;
Derföre, att de Guds bud ohörsamme varit hade, och dens Högstas lag försmädat hade;
12 Zo was door rampspoed de moed hun ontzonken, En reddeloos stortten ze neer.
Derföre måste deras hjerta med olycka plågadt varda; så att de omkull lågo, och ingen halp dem.
13 Maar ze riepen Jahweh aan in hun nood, En Hij verloste hen van hun angsten:
Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest;
14 Hij haalde ze uit het duister en donker, En verbrak hun boeien.
Och förde dem utu mörkret och dödsens skugga, och slet deras band sönder.
15 Laat ze Jahweh voor zijn goedheid dan danken, En voor zijn wonderen voor de kinderen der mensen:
De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
16 Want metalen poorten heeft Hij verbrijzeld, Ijzeren grendels in stukken geslagen!
Att han sönderbryter kopparportar, och sönderslår jernbommar.
17 Anderen werden ziek door hun zondige wandel, Hadden smarten te lijden om hun schuld;
De galne vordo plågade för deras öfverträdelses skull, och för deras synders skull.
18 Alle voedsel begon hun te walgen, En ze stonden al dicht bij de poorten des doods.
De vämjade vid all mat, och vordo dödsjuke.
19 Maar ze riepen Jahweh aan in hun nood, En Hij verloste hen van hun angsten.
Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest.
20 Hij sprak: en ze werden genezen, En Hij ontrukte hen weer aan het graf.
Han sände sitt ord, och gjorde dem helbregda, och frälste dem, att de icke blefvo döde.
21 Laat ze Jahweh voor zijn goedheid dan danken, En voor zijn wonderen voor de kinderen der mensen:
De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
22 Laat ze dankoffers brengen, En jubelend zijn werken vermelden!
Och offra tacksägelse, och förtälja hans verk med glädje.
23 Anderen staken op schepen in zee, Om handel te drijven op de onmetelijke wateren.
De som med skepp på hafvet fara, och drifva sin handel till sjös;
24 Ook zij hebben Jahweh’s werken aanschouwd, In de kolken zijn wonderen.
De hafva förnummit Herrans verk, och hans under i hafvet;
25 Hij sprak: en er stak een stormwind op, Die zwiepte de golven omhoog;
När han sade, att ett stormväder uppkastade sig, som böljorna upplyfte.
26 Ze vlogen op naar de hemel, ploften neer in de diepten, En vergingen van angst;
Och de foro upp åt himmelen, och foro neder i afgrunden, att deras själ förtviflade för ångest;
27 Ze rolden en tuimelden, als waren ze dronken, En al hun zeemanschap was tevergeefs.
Så att de raglade och stapplade, såsom en drucken, och visste ingen råd mer.
28 Maar ze riepen Jahweh aan in hun nood, En Hij verloste hen van hun angsten:
Och de ropade till Herran i sine nöd, och han förde dem utu deras ångest;
29 Hij bedaarde de storm tot een bries, En de golven legden zich neer;
Och stillte stormen, att böljorna saktade sig.
30 Wat waren ze blij, toen het kalm was geworden, En Hij hen naar de verbeide haven geleidde!
Och de vordo glade, att det stilla vardt; och han förde dem till lands efter deras önska.
31 Laat ze Jahweh voor zijn goedheid dan danken, En voor zijn wonderen voor de kinderen der mensen:
De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
32 Hem in de volksgemeente roemen, Hem in de raad der oudsten prijzen!
Och prisa honom i församlingene, och inför de äldsta lofva honom;
33 Rivieren maakt Hij tot steppe, Waterbronnen tot dorstige grond;
De, hvilkas bäcker förtorkades, och vattukällor vände igen flyta;
34 Vruchtbaar land tot zilte bodem, Om de boosheid van zijn bewoners.
Så att ett fruktsamt land intet bar, för deras ondskos skull, som deruti bodde.
35 Maar van de steppe maakt Hij een vijver, Waterbronnen van het dorre land;
Och det som torrt var gjorde han vatturikt, och på torra landena vattukällor;
36 Daar zet Hij de hongerigen neer, Om er zich een woonplaats te stichten.
Och satte dit de hungroga, att de beredde en stad, der de bo kunde;
37 Ze bezaaien hun akkers, beplanten hun gaarden, En oogsten hun vruchten.
Och så åkrar, och vingårdar plantera måtte, och årliga frukt få.
38 Hij zegent hen: ze worden zeer talrijk, En Hij vermeerdert hun vee.
Och han dem välsignade, så att de sig svårliga förökade, och dem mycken boskap gaf;
39 En nemen ze af in getal, en gaan ze ten onder Door verdrukking, ellende en jammer:
De der nedertryckte och försvagade voro af de onda, som dem tvungit och trängt hade.
40 Dan geeft Hij de tyrannen prijs aan de schande, En laat ze door de wildernis dolen.
Då föraktelse uppå Förstarna utgjuten var, så att i hela landena stod bistert och ödeliga till.
41 Maar den arme heft Hij uit de ellende weer op, En maakt zijn geslacht weer talrijk als kudden:
Och han den fattiga beskyddade för uselhet, och hans slägte förmerade, såsom en fårahjord.
42 De vromen zien het, en juichen; Maar wat boos is, zwijgt stil.
Detta skola de fromme se, och glädja sig; och alla ondsko skall munnen tillstoppad varda.
43 Wie wijs is, neemt het ter harte, En beseft de goedheid van Jahweh!
Hvilken är vis och behåller detta? Så skola de märka, huru många välgerningar Herren beviser.
