Psalmen 105
1 Halleluja! Looft Jahweh, verkondigt zijn Naam, Maakt onder de volken zijn daden bekend;
Þakkið Drottni fyrir öll hans undursamlegu verk og segið frá þeim meðal þjóðanna.
2 Zingt en juicht Hem ter ere, En verhaalt al zijn wonderen!
Syngið fyrir hann, leikið fyrir hann og segið öllum frá máttarverkum hans.
3 Roemt in zijn heilige Naam: Vreugd moet er zijn in de harten der Jahweh-vereerders!
Lofið og vegsamið hans heilaga nafn. Þið sem tilbiðjið Drottin, fagnið!
4 Wendt u tot Jahweh en zijn macht, Houdt niet op, zijn aanschijn te zoeken;
Leitið hans og máttar hans, og keppið eftir að kynnast honum!
5 Denkt aan de wonderen, die Hij deed, Aan zijn tekenen, aan zijn gerichten:
Minnist dásemdarverkanna sem hann vann fyrir okkur, sína útvöldu þjóð,
6 Gij kinderen van Abraham, zijn dienaar; Gij zonen van Jakob, zijn vriend!
afkomendur Abrahams og Jakobs, þjóna hans. Munið þið hvernig hann útrýmdi óvinum okkar?
7 Hij, Jahweh, is onze God; Voor heel de aarde gelden zijn wetten!
Hann er Drottinn, Guð okkar. Elska hans blasir við hvar sem er í landinu.
8 Hij blijft zijn verbond voor eeuwig indachtig, En zijn belofte in duizend geslachten:
Þótt þúsund kynslóðir líði, þá gleymir hann ekki loforði sínu,
9 Het verbond, met Abraham gesloten, De belofte, aan Isaäk gezworen.
sáttmála sínum við Abraham og Ísak.
10 En Hij heeft die belofte aan Jakob bekrachtigd, Aan Israël het eeuwig verbond:
Þennan sáttmála endurnýjaði hann við Jakob. Þetta er hans eilífi sáttmáli við Ísrael:
11 Hij zeide: "Aan u zal Ik geven Het land van Kanaän als uw erfdeel."
„Ég mun gefa ykkur Kanaansland að erfð.“
12 Toch waren ze daar maar gering in getal, Nog zonder aanzien en vreemd.
Þetta sagði hann meðan þeir voru enn fámennir, já mjög fáir, og bjuggu sem útlendingar í landinu.
13 En toen ze nog zwierven van volk tot volk, Van het ene rijk naar het andere,
Síðar dreifðust þeir meðal þjóðanna og hröktust úr einu landinu í annað.
14 Duldde Hij niet, dat iemand ze kwelde, Maar tuchtigde koningen om hunnentwil:
Samt leyfði hann engum að kúga þá og refsaði konungum sem það reyndu.
15 "Raakt mijn gezalfden niet aan, En doet mijn profeten geen leed!"
„Snertið ekki við mínum útvöldu og gerið spámönnum mínum ekkert mein.“sagði hann.
16 En toen Hij honger in het land had ontboden, Alle broodstokken stuk had geslagen,
Og hann lét hungursneyð koma yfir Kanaansland og allur matur gekk til þurrðar.
17 Zond Hij een man voor hen uit, Werd Josef verkocht als een slaaf;
Þá sendi hann Jósef í ánauð til Egyptalands, þjóð sinni til bjargar.
18 Men sloeg zijn voeten in boeien, In ijzeren ketens werd hij gekluisterd.
Þeir hlekkjuðu hann og þjáðu,
19 Maar toen eindelijk zijn voorzegging vervuld was, En Jahweh’s uitspraak hem in het gelijk had gesteld,
en Guð lét hann þola eldraunina og batt að lokum enda á fangavist hans.
20 Beval de koning, hem te bevrijden, Liet de heerser der volken hem los;
Og faraó sendi eftir Jósef og lét hann lausan,
21 Hij stelde hem aan tot heer van zijn huis, Tot bestuurder van heel zijn bezit.
og setti hann svo yfir allar eigur sínar.
22 En terwijl hij diens vorsten door zijn geest onderrichtte, En wijsheid leerde aan zijn oudsten,
Þá hafði Jósef vald til að fangelsa höfðingja og segja ráðgjöfum konungs til.
23 Trok Israël Egypte binnen, Werd Jakob gast in het land van Cham.
Síðar kom Jakob (Ísrael) til Egyptalands og settist þar að með sonum sínum.
24 Daar liet Hij zijn volk heel vruchtbaar worden, Veel talrijker dan zijn verdrukkers.
Þau ár fjölgaði Ísrael mjög, já svo mjög að þeir urðu fjölmennari en Egyptar, sem réðu landinu.
25 Maar toen hun hart verstarde, en zij zijn volk gingen haten, En trouweloos zijn dienaren kwelden,
En Guð sneri hjörtum Egypta gegn Ísrael, þeir hötuðu þá og hnepptu í þrældóm.
26 Zond Hij Moses, zijn dienstknecht, Aäron, dien Hij zelf had gekozen;
Þá útvaldi Guð Móse sem fulltrúa sinn og Aron honum til hjálpar.
27 En zij verrichtten zijn tekenen onder hen, En wonderen in het land van Cham.
Hann gjörði tákn meðal Egypta og vakti þannig ótta hjá þeim.
28 Hij zond duisternis af, en maakte het donker; Maar men achtte niet op zijn bevel.
Þeir fóru að skipun Drottins og hann sendi myrkur yfir landið,
29 Hij veranderde hun wateren in bloed, En doodde hun vissen.
breytti ám og vötnum í blóð svo að fiskurinn dó.
30 Hun land krioelde van kikkers, Tot in de zalen zelfs van hun koning.
Þá kom flóðbylgja af froskum – þeir voru um allt, jafnvel í svefnherbergi konungs!
31 Hij sprak: Daar kwamen de muggen, Muskieten over heel hun gebied.
Að skipun Móse fylltist landið af mývargi og flugum.
32 Hij gaf hun hagel voor regen, En het vuur laaide op in hun land.
Í stað regns dundi banvænt hagl yfir landið og eldingar skelfdu íbúana.
33 Hij sloeg hun wijnstok en vijg, En knakte de bomen op hun grond.
Vínviður þeirra og fíkjutré drápust, féllu brotin til jarðar.
34 Hij sprak: Daar kwamen de sprinkhanen aan, En ontelbare slokkers;
Þá bauð hann engisprettum að naga allan grænan gróður
35 Ze verslonden al het gewas op het veld, En schrokten de vruchten weg van hun akker.
og eyðileggja uppskeruna, – hvílík plága!
36 Hij sloeg alle eerstgeborenen in hun land, Al de eersten van hun mannenkracht.
Þá deyddi hann frumburðina, – elsta barn í hverri egypskri fjölskyldu – þar fór framtíðarvonin.
37 Toen voerde Hij hen uit met zilver en goud, En geen van hun stammen bleef struikelend achter.
Og Drottinn leiddi sitt fólk heilu og höldnu út úr Egyptalandi, hlaðið gulli og silfri. Ekkert þeirra var veikt eða vanmáttugt.
38 Egypte was blij, dat ze gingen; Want de schrik voor hen had ze bevangen.
Og Egyptar voru því fegnastir þegar Ísraelsmenn héldu á brott, því að þeir óttuðust þá.
39 En Hij spreidde een wolk uit tot dek, Een vuur, om de nacht te verlichten.
Um daga breiddi Guð út ský og hlífði þeim gegn brennheitri sólinni og um nætur lýsti hann þeim leiðina með eldstólpa.
40 Zij baden: Hij liet de kwakkels komen, En verzadigde hen met brood uit de hemel;
Þeir báðu um kjöt og hann sendi þeim lynghænsni og brauð gaf hann þeim – manna, brauð frá himni.
41 Hij spleet de rotsen: daar borrelden de wateren, En vloeiden door de woestijn als een stroom:
Hann opnaði klettinn og vatnið spratt fram og varð að læk í eyðimörkinni.
42 Want Hij was zijn heilige belofte indachtig, Aan Abraham, zijn dienaar, gedaan!
Hann minntist loforðs síns til Abrahams, þjóns síns,
43 Zo leidde Hij zijn volk met gejubel, Zijn uitverkorenen onder gejuich.
og leiddi sitt útvalda fólk fagnandi út úr Egyptalandi.
44 Hij schonk hun de landen der heidenen, En ze erfden het vermogen der volken:
Og hann gaf þeim lönd heiðingjanna, sem stóðu í fullum blóma með þroskaða uppskeru og þeir átu það sem aðrir höfðu sáð til.
45 Opdat ze zijn geboden zouden volbrengen, En zijn wetten onderhouden!
Allt skyldi þetta hvetja Ísrael til trúfesti og hlýðni við lög Drottins. Hallelúja!
