Psalmen 104

1 Halleluja! Loof Jahweh, mijn ziel: Jahweh, mijn God, hoog zijt Gij verheven! Gij hebt U met glorie en luister omkleed,

Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.

2 En hult U in het licht als een mantel; Gij spant de hemelen uit als een tent,

Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;

3 En legt op de wateren uw opperzalen. Gij maakt van de wolken uw wagen, Zweeft op de vleugels van de wind;

du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.

4 Stelt de stormen aan tot uw boden, Laaiend vuur tot uw knechten.

Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.

5 Gij hebt de aarde op haar pijlers gegrond, Zodat ze voor eeuwig niet wankelt.

Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.

6 De Oceaan bedekte haar als een kleed, Nog boven de bergen stonden de wateren:

Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.

7 Maar ze namen de vlucht voor uw dreigen, Rilden van angst voor de stem van uw donder;

Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.

8 Toen rezen de bergen, en zonken de dalen Op de plaats, die Gij hun hadt bestemd.

Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.

9 Gij hebt ze grenzen gesteld, die ze niet overschreden, Ze mochten niet meer de aarde bedekken;

En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.

10 Gij zendt de bronnen in de dalen, En tussen de bergen stromen ze voort;

Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.

11 Ze laven al de wilde dieren, En de woudezel lest er zijn dorst;

De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.

12 Daar nestelen de vogels uit de lucht, En fluiten er tussen de struiken.

Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.

13 Uit uw zalen drenkt Gij de bergen, Door het sap van uw nevel wordt de aarde verzadigd;

Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.

14 Gij laat voor het vee het gras ontspruiten, En het groen voor wat de mensen dient. Gij roept het graan uit de aarde te voorschijn,

Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden

15 En de wijn, die het hart van de mensen verheugt; Olie, om het gelaat te doen glanzen, Brood, dat het hart van de mensen verkwikt.

och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.

16 Jahweh’s bomen drinken zich vol, De Libanon-ceders, die Hij heeft geplant:

HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;

17 Waar de vogels zich nestelen, In wier toppen de ooievaar woont.

fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.

18 De hoogste bergen zijn voor de gemzen, De klippen een schuilplaats voor bokken.

Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.

19 Gij schiept de maan, om de tijd te bepalen, De zon weet, wanneer ze onder moet gaan.

Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.

20 Maakt Gij het donker, dan wordt het nacht, En sluipen de wilde beesten rond,

Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,

21 Brullen de leeuwen om buit, En vragen God om hun voedsel.

de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.

22 De zon gaat op: ze kruipen weg, En leggen zich neer in hun holen;

Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.

23 Maar de mens tijgt aan zijn werk, En aan zijn arbeid tot aan de avond.

Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.

24 Hoe ontzaglijk zijn uw werken, o Jahweh: Gij hebt ze allen met wijsheid gewrocht! De aarde is vol van uw schepselen,

Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.

25 Niet minder de zee; Die is groot en geweldig, En het wemelt daarin zonder tal: Beesten, kleine en grote,

Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.

26 Monsters trekken er door, Liwjatan dien Gij hebt geschapen, Om er mede te spelen.

Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.

27 Allen zien naar U uit, Om voedsel, elk op zijn tijd.

Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.

28 Geeft Gij het: ze eten het op; Gij opent uw hand: ze worden van het goede verzadigd.

Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.

29 Maar verbergt Gij uw aanschijn: Ze verstarren van schrik; Gij ontneemt hun de adem: Ze sterven en keren terug tot hun stof.

Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.

30 Maar Gij zendt weer uw geest: en ze worden geschapen, En Gij vernieuwt het aanschijn der aarde!

Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.

31 Eeuwig dure de glorie van Jahweh, En blijve Jahweh Zich in zijn werken verheugen;

HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,

32 Hij, die de aarde beziet: en ze beeft; Die de bergen aanraakt: ze roken!

han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.

33 Heel mijn leven zal ik zingen voor Jahweh, Mijn God blijven loven, zolang ik besta!

Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.

34 Moge mijn zang Hèm behagen, En ìk mij in Jahweh verblijden;

Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.

35 Maar mogen de zondaars van de aarde verdwijnen, En de goddelozen niet blijven bestaan! Loof Jahweh, mijn ziel!

Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!