Psalmen 102
1 Gebed van een ongelukkige, als de moed hem ontzinkt, en hij voor Jahweh zijn jammerklacht uitstort. Jahweh, hoor mijn gebed, Mijn jammerklacht dringe tot U door!
Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
2 Verberg voor mij uw aanschijn niet, Wanneer het mij bang wordt; Luister naar mij, als ik roep, En verhoor mij toch snel!
Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
3 Want als rook gaan mijn dagen voorbij; En mijn gebeente gloeit als een oven;
Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
4 Mijn hart is verdroogd en verdord als het gras, Want ik denk er niet aan, mijn brood nog te eten;
Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
5 En door mijn klagen en kermen, Kleeft mijn gebeente aan mijn vlees.
För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
6 Ik ben als een pelikaan der woestijn, En als een uil tussen puinen;
Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
7 Ik kan niet meer slapen, en zit maar te klagen, Als een eenzame mus op het dak.
Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
8 Mijn vijanden houden niet op, mij te honen, En tegen mij te razen en te vloeken.
Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
9 Ja, ik eet as als mijn brood, En met tranen meng ik mijn drank;
Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
10 Want Gij hebt om uw gramschap en toorn Mij opgenomen en weggeslingerd!
för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
11 Mijn dagen vlieden heen als een schaduw, Ik kwijn weg als het gras.
Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
12 Maar Gij, Jahweh, blijft eeuwig, En uw Naam van geslacht tot geslacht!
Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
13 Gij zult opstaan, en U over Sion ontfermen: Het is tijd, hem genadig te zijn; het uur is gekomen!
Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
14 Want uw dienaars hebben zijn stenen lief, En hebben deernis met zijn puinen.
Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
15 Dan zullen de heidenen de Naam van Jahweh vrezen, Alle vorsten der aarde uw majesteit:
Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
16 Omdat Jahweh Sion herbouwt, En Zich openbaart in zijn glorie;
när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
17 Zich tot de bede der verlatenen neigt, En hun gebed niet versmaadt!
när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
18 Men schrijve dit op voor een volgend geslacht, Opdat het volk, door Jahweh herschapen, Hem zal prijzen:
Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
19 Als Jahweh weer neerziet Uit zijn heilige woning, En uit de hemel Weer neerblikt op aarde:
att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
20 Om het gekerm der gevangenen te horen, Te verlossen, die ten dode zijn gewijd;
för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
21 En om Jahweh’s Naam in Sion te melden, In Jerusalem zijn lof,
på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
22 Wanneer de volkeren zich verzamelen, En de koninkrijken, om Jahweh te dienen!
när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
23 Wel heeft Hij midden op mijn weg mijn krachten gebroken, En mijn dagen verkort; maar toch blijf ik bidden:
Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
24 Mijn God, neem mij niet weg op de helft mijner dagen; Uw jaren duren van geslacht tot geslacht.
Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
25 In den beginne hebt Gij de aarde gegrond, En de hemelen zijn het werk uwer handen!
I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
26 Zij zullen vergaan, maar Gij blijft; Als een kleed zullen zij allen verslijten.
de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
27 Gij verwisselt ze als een mantel, zij zullen verdwijnen; Maar Gij blijft dezelfde, en uw jaren nemen geen einde.
Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
28 Zo blijven ook de zonen uwer dienaars bestaan, En hun kroost houdt stand voor uw aanschijn!
Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
