Spreuken 5
1 Mijn zoon, schenk uw aandacht aan mijn wijsheid, Neig uw oor tot mijn inzicht;
Min son, gif akt uppå mina vishet, böj din öron till mina läro;
2 Dat overleg en ervaring u mogen behoeden, En u bewaren voor de lippen van een vreemde vrouw.
Att du må behålla god råd, och din mun veta beskedlighet.
3 Want al druipen de lippen der vreemde van honing, En is haar gehemelte gladder dan olie,
Ty ene skökos läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja;
4 Ten slotte is zij bitter als alsem, En scherp als een tweesnijdend zwaard.
Men framdeles bäsk som malört, och skarp såsom ett tveeggadt svärd.
Hennes fötter löpa neder till döden; hennes råd gånger få helvetet. (Sheol h7585)
6 Ze bakent de weg des levens niet af, Maar haar paden kronkelen ongemerkt!
Hon går icke rätt fram på lifsens väg; ostadig äro hennes steg, så att hon icke vet hvart hon går.
7 Welnu dan kinderen, luistert naar mij, Keert u niet af van mijn woorden.
Så hörer mig nu, min barn, och viker icke ifrå mins muns tal.
8 Houd uw weg verre van haar, Nader niet tot de deur van haar huis:
Låt dina vägar vara fjerran ifrå henne, och nalkas intet intill hennes husdörr;
9 Anders moet ge aan anderen uw frisheid afstaan, Uw jaren offeren aan een ongenadig mens
Att du icke skall gifva dina äro dem främmandom, och din år dem grymma;
10 Verrijken zich vreemden met uw vermogen, En komt uw zuurverdiend loon in het huis van een ander.
Att främmande icke skola mätta sig af dine förmågo, och ditt arbete icke vara uti ens annars hus;
11 Dan slaat ge ten slotte aan ‘t jammeren, En moet ge, als heel uw lichaam op is, bekennen:
Och du måtte framdeles sucka, när du ditt lif och gods förtärt hafver;
12 Hoe heb ik toch de tucht kunnen haten, En de vermaning in de wind kunnen slaan?
Och säga: Ack! huru hafver jag hatat tuktan, och mitt hjerta straff försmått;
13 Waarom heb ik niet geluisterd naar hen, die mij onderwezen, Geen aandacht geschonken aan hen, die mij leerden?
Och hafver icke lydt mina lärares röst, och icke böjt min öron till dem som mig lärde?
14 Nu hebben mij haast alle rampen getroffen Midden in de kring van mijn volk!
Jag är fulltnär i all olycko kommen, att jag den meniga hopen och sällskapet följt hafver.
15 Drink water uit uw eigen bron, Een koele dronk uit uw eigen put
Drick vatten utaf dina gropar, och hvad af dinom brunn utflyter.
16 Zoudt ge úw wellen over de rand laten stromen, Uw watergolven over de straten?
Låt dina källor utflyta, och vattubäckerna uppå gatorna;
17 Néén, u alleen behoren zij toe, Niet aan vreemden nevens u.
Men haf du dem allena, och ingen främmande med dig.
18 Houd dus uw bron voor u zelf, En geniet van de vrouw uwer jeugd:
Din brunn vare välsignad, och gläd dig af dins ungdoms hustru.
19 Die aanminnige hinde, Die bevallige gems; Haar borsten mogen u ten allen tijde bevredigen. Aan haar liefde moogt ge u voortdurend bedwelmen.
Hon är ljuflig såsom en hind, och täck såsom en rå; låt hennes kärlek alltid mätta dig, och förlusta dig alltid uti hennes kärlek.
20 Waarom, mijn zoon, zoudt ge u aan een vreemde te buiten gaan, De boezem strelen van een onbekende?
Min son, hvi vill du förlusta dig med en främmande, och famntager ens annars?
21 Voor de ogen van Jahweh liggen de wegen van iedereen open, Hij let op de paden van allen:
Ty hvars och ens mans vägar äro för Herranom, och han mäter alla deras gångar.
22 De boze wordt in zijn eigen wandaden verstrikt, In de banden van zijn zonden gevangen;
Dens ogudaktigas misshandel skall gripa honom, och med sina synders snaro skall han hållen varda.
23 Zijn losbandigheid brengt hem om het leven, Door zijn vele dwaasheden komt hij om.
Han skall dö, derföre att han icke vill låta lära sig, och för sin stora dårskaps skull vill fara.
