Spreuken 1
1 Spreuken van Salomon, den zoon van David, Den koning van Israël:
Detta är Salomos ordspråk, Davids sons, Israels konungs.
2 Ze leren u kennen wijsheid en tucht, Ze geven u begrip voor verstandige woorden;
Av dem kan man lära vishet och tukt,
3 Ze voeden u op tot heilzame tucht, Rechtschapenheid, plichtsbesef en oprechtheid.
så ock att förstå förståndigt tal. Av dem kan man undfå tuktan till insikt och lära rättfärdighet, rätt och redlighet.
4 Aan de onnozelen schenken ze ervaring, Aan jonge mensen doordachte kennis.
De kunna giva åt de fåkunniga klokhet, åt den unge kunskap och eftertänksamhet.
5 Als een wijze ze hoort, zal hij zijn inzicht verdiepen, Een verstandig mens zal er ideeën door krijgen;
Genom att höra på dem förökar den vise sin lärdom och förvärvar den förståndige rådklokhet.
6 Spreuk en strikvraag zal hij doorzien, De woorden der wijzen en hun problemen.
Av dem lär man förstå ordspråk och djupsinnigt tal, de vises ord och deras gåtor.
7 Het ontzag voor Jahweh is de grondslag der wijsheid; Maar ongelovigen lachen om wijsheid en tucht.
HERRENS fruktan är begynnelsen till kunskap; vishet och tuktan föraktas av oförnuftiga.
8 Mijn zoon, luister dus naar de wenken van uw vader, Sla niet in de wind, wat uw moeder u leerde;
Hör, min son, din faders tuktan, och förkasta icke din moders undervisning.
9 Want het siert uw hoofd als een krans, Uw hals als een snoer.
Ty sådant är en skön krans för ditt huvud och en kedja till prydnad för din hals.
10 Mijn zoon, als zondaars u willen verleiden, stem niet toe,
Min son, om syndare locka dig, så följ icke.
11 Als ze u zeggen: Ga met ons mee, Laat ons loeren op bloed, Laat ons zo maar onschuldigen belagen,
Om de säga: "Kom med oss; vi vilja lägga oss på lur efter blod, sätta försåt för de oskyldiga, utan sak;
12 Gelijk de onderwereld hen levend verslinden, Als zij, die ten grave dalen, geheel en al; (Sheol h7585)
såsom dödsriket vilja vi uppsluka dem levande, friska och sunda, såsom fore de ned i graven; (Sheol h7585)
13 Allerlei kostbare schatten zullen we vinden, Onze huizen vullen met buit;
allt vad dyrbart är skola vi vinna, vi skola fylla våra hus med byte;
14 Ge moogt meeloten in onze kring, Eén buidel zullen we samen delen!
dela du med oss vår lott, alla skola vi hava samma pung" --
15 Mijn zoon, ga dan niet met hen mee, En houd uw voet af van hun pad;
då, min son, må du ej vandra samma väg som de. Nej, håll din fot ifrån deras stig,
16 Want hun voeten ijlen naar het kwade, En haasten zich, om bloed te vergieten.
ty deras fötter hasta till vad ont är, och äro snara, när det gäller att utgjuta blod.
17 Maar zoals het niet geeft, of het net wordt gespannen, Terwijl alle vogels het zien:
Ty väl är det fåfängt, då man vill fånga fåglar, att breda ut nätet i hela flockens åsyn.
18 Zo loeren ze slechts op hun eigen bloed, En belagen ze hun eigen leven!
Men dessa ligga på lur efter sitt eget blod, de sätta försåt för sina egna liv.
19 Zo gaat het allen, die uit zijn op oneerlijke winst: Deze beneemt zijn bezitters het leven.
Så går det envar som söker orätt vinning: sin egen herre berövar den livet.
20 De wijsheid roept luid in de straten, Op de pleinen verheft ze haar stem;
Visheten höjer sitt rop på gatan, på torgen låter hon höra sin röst.
21 Ze roept op de tinne der muren, En spreekt aan de ingang der poorten:
I bullrande gathörn predikar hon; där portarna i staden öppna sig, där talar hon sina ord:
22 Hoe lang nog, dommen, blijft gij liever onnozel, Blijven de eigenwijzen verwaand, Willen de dwazen van geen wijsheid horen?
Huru länge, I fåkunnige, skolen I älska fåkunnighet? Huru länge skola bespottarna hava sin lust i bespottelse och dårarna hata kunskap?
23 Keert u tot mijn vermaning; Dan stort ik mijn geest over u uit, En maak u mijn woorden bekend.
Vänden om och akten på min tillrättavisning; se, då skall jag låta min ande flöda för eder jag skall låta eder förnimma mina ord.
24 Maar zo ge weigert, als ik roep, En niemand er op let, als ik mijn hand verhef;
Eftersom I icke villen höra, när jag ropade, eftersom ingen aktade på, när jag räckte ut min hand,
25 Zo ge mijn raad geheel en al in de wind slaat, En van mijn vermaning niet wilt weten:
eftersom I läten allt mitt råd fara och icke villen veta av min tillrättavisning
26 Zal ik lachen, wanneer het u slecht gaat, Zal ik spotten, wanneer uw verschrikking komt als een onweer;
därför skall ock jag le vid eder ofärd och bespotta, när det kommer, som I frukten,
27 Wanneer uw ongeluk nadert als een orkaan, Wanneer benauwdheid en angst u overvallen!
ja, när det I frukten kommer såsom ett oväder, när ofärden nalkas eder såsom en storm och över eder kommer nöd och ångest.
28 Dan zal men mij roepen, maar zal ik niet antwoorden, Zal men mij zoeken, maar mij niet vinden!
Då skall man ropa till mig, men jag skall icke svara, man skall söka mig, men icke finna mig.
29 Omdat ze van wijsheid niets wilden weten, En het ontzag voor Jahweh niet hebben verkozen,
Därför att de hatade kunskap och icke funno behag i HERRENS fruktan,
30 Van mijn raad niets moesten hebben, En al mijn vermaan in de wind hebben geslagen:
ej heller ville följa mitt råd, utan föraktade all min tillrättavisning,
31 Zullen ze eten de vrucht van hun wandel, Verzadigd worden met wat ze beraamden.
därför skola de få äta sina gärningars frukt och varda mättade av sina egna anslag.
32 Want de onnozelen komen door hun onverschilligheid om, De dwazen storten door hun lichtzinnigheid in het verderf;
Ty av sin avfällighet skola de fåkunniga dräpas. och genom sin säkerhet skola dårarna förgås.
33 Maar die naar mij luistert, zal in veiligheid wonen, Bevrijd van de vrees voor de rampen!
Men den som hör mig, han skall bo i trygghet och vara säker mot olyckans skräck.
