Markus 7
1 Toen kwamen de farizeën en sommige schriftgeleerden. die van Jerusalem waren gekomen, gezamenlijk naar Hem toe.
Och till honom församlades de Phariseer, och någre af de Skriftlärda, som ifrå Jerusalem komne voro.
2 Zij zagen, dat enigen van zijn leerlingen brood aten met onreine, dat is met ongewassen handen.
Och då de fingo se, att somlige hans Lärjungar åto bröd med menliga, det är, med otvagna händer, straffade de det;
3 De farizeën toch en alle Joden eten niet, zonder zich de vingertoppen te hebben gewassen, getrouw aan de overlevering der ouden;
Ty de Phariseer och alle Judar äta icke, utan de alltid två händerna, hållande de äldstas stadgar;
4 en ze eten niets van de markt, zonder het eerst te besprenkelen; en vele andere dingen zijn er, die ze krachtens overlevering te onderhouden hebben, zoals het wassen van drinkbekers, kannen en koperen vaten.
Och när de komne äro utaf torget, äta de icke, utan de äro tvagne. Och mycket sådant är, som de hafva tagit sig uppå att hålla, som är, att två dryckekar, och krukor, och kopparkar, och bord.
5 De farizeën en de schriftgeleerden vroegen Hem dus: Waarom gedragen uw leerlingen zich niet naar de overlevering der ouden, en eten ze brood met onreine handen?
Sedan frågade honom de Phariseer och de Skriftlärde: Hvi vandra icke dine Lärjungar efter de stadgar, som de äldste uppåbudit hafva; utan äta bröd med otvagna händer?
6 Hij sprak tot hen: Huichelaars; terecht heeft Isaias over u geprofeteerd, zoals er geschreven staat: Dit volk eert Mij met de lippen, maar hun hart is verre van Mij;
Då svarade han, och sade till dem: Väl hafver Esaias propheterat om eder, I skrymtare, som skrifvet är: Detta folket ärar mig med läpparna; men deras hjerta är långt ifrå mig.
7 ze eren Mij tevergeefs, daar ze leerstellingen voordragen, die menselijke geboden zijn.
Men fåfängt dyrka de mig, lärande den lärdom, som är menniskors bud;
8 Gods gebod verwaarloost gij, maar aan de overlevering der mensen houdt gij vast.
Ty I bortkasten Guds bud, och hållen menniskors stadgar, som är, att två krukor, och dryckekar; och mycket sådant gören I.
9 Nog sprak Hij tot hen: Het staat u fraai, Gods gebod te verkrachten, om uw overlevering door te zetten.
Och han sade till dem: Skönliga bortkasten I Guds bud, på det att I skolen hålla edar stadga.
10 Want Moses heeft gezegd: "Eer uw vader en moeder", en: "Wie vader of moeder vloekt, moet sterven."
Ty Mose hafver sagt: Ära din fader och dina moder; och: Den der bannar fader eller moder, han skall döden dö.
11 Gij echter zegt: Zo iemand tot vader en moeder zegt: "Korban (dat is offergave) is alles, waarmee ik u van dienst zou kunnen zijn",
Men I sägen: En menniska må säga till fader och moder: Corban; det är sagdt: Gudi är det gifvet, som dig af mig skulle hafva kommit till nytto;
12 dan mag hij volgens u niets meer voor zijn vader of moeder doen.
Och tillåten så icke, att han något gör sinom fader, eller sine moder;
13 Zo verkracht gij Gods woord door uw overlevering, die gij blijft leren. En dergelijke dingen doet gij bij hopen.
Och gören Guds ord omintet med edar stadga, som I uppålagt hafven. Och mycket sådant gören I.
14 Hij riep de schare weer naar Zich toe, en sprak tot hen: Hoort allen naar Mij, en verstaat het goed!
Och han kallade till sig allt folket, och sade till dem: Hörer mig alle, och förstår.
15 Niets kan den mens verontreinigen, wat van buitenaf in hem binnenkomt; maar wat er uitgaat van den mens, dat verontreinigt den mens.
Intet går utanefter in i menniskona, det henne besmitta kan; men det som går utaf menniskone, det är det som besmittar menniskona.
16 Zo iemand oren heeft om te horen, hij hore!
Den der hafver öron till att höra, han höre.
17 Toen Hij nu van het volk was weggegaan en thuis was gekomen, vroegen zijn leerlingen Hem naar de zin der parabel.
Och då han skiljdes ifrå folket, och kom i huset, frågade hans Lärjungar honom om liknelsen.
18 En Hij sprak tot hen: Zijt ook gij nog zonder begrip? Begrijpt gij dan niet, dat niets den mens kan verontreinigen, wat van buitenaf in hem binnenkomt?
Och han sade till dem: Ären I också oförståndige? Förstån I icke ännu, att allt det utanefter ingår i menniskona, det kan icke besmitta henne?
19 Want het komt niet in zijn hart, maar in de buik, en het gaat weer uit op zekere plaats. Hij verklaarde dus alle spijzen voor rein.
Ty det går icke in i hennes hjerta, utan i buken; och hafver sin naturliga utgång, der all mat med rensas.
20 En Hij ging voort: Wat er uitgaat van den mens, dat verontreinigt den mens.
Och han sade: Det utaf menniskone går, det besmittar menniskona;
21 Want van binnenaf, uit het hart der mensen, komen de slechte gedachten voort, ontucht, diefstal, moord,
Ty innanefter, utu menniskors hjerta, utgå onda tankar, hor, boleri, mandråp,
22 echtbreuk, gierigheid, boosaardigheid, bedrog, wellust, afgunst, godslastering, hoogmoed, lichtzinnigheid.
Stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ondt öga, hädelse, högfärd, galenskap;
23 Al die boze dingen komen van binnenaf, en verontreinigen den mens.
All denna onda stycke gå innanefter ut, och de besmitta menniskona.
24 Toen stond Hij op, en vertrok vandaar naar de streek van Tyrus. Daar ging Hij een huis binnen, maar wilde niet, dat iemand het wist. Toch kon Hij niet verborgen blijven.
Så stod han upp dädan, och gick in i Tyri och Sidons gränsor; och gick in uti ett hus, och ville att det ingen veta skulle; och kunde dock icke blifva fördold.
25 Want een vrouw, wier dochtertje door een onreinen geest was bezeten, kwam, zodra ze van Hem had gehoord, naar Hem toe, en wierp zich aan zijn voeten neer.
Ty en qvinna, hvilkens dotter hade en oren anda, straxt hon fick höra om honom, kom hon, och föll ned för hans fötter.
26 De vrouw was een heiden, van syrofenicische afkomst. Ze bad Hem, den duivel uit haar dochter te drijven.
Och det var en Grekisk qvinna, utaf Syrophenice, och bad honom, att han ville utdrifva djefvulen af hennes dotter.
27 Jesus zeide tot haar: Laat eerst de kinderen verzadigd worden; het is niet goed, het brood der kinderen te nemen, en het voor de hondjes te werpen.
Men Jesus sade till henne: Låt barnen först mätta varda; det är icke höfveligit, att man tager barnens bröd och kastar för hundarna.
28 Maar ze gaf Hem ten antwoord: Jawel, Heer: de hondjes onder de tafel eten toch ook van de kruimels der kinderen.
Då svarade hon, och sade till honom: Ja, Herre; dock äta hundarna, under bordet, utaf barnens smulor.
29 Toen sprak Hij tot haar: Om zo’n woord moogt ge gaan; de duivel heeft uw dochter verlaten.
Då sade han till henne: För detta talets skull, gack; djefvulen är utgången af dine dotter.
30 Ze ging naar huis, en vond het meisje te bed liggen; de duivel was uitgegaan.
Och då hon kom i sitt hus, fann hon djefvulen utgången vara, och dottrena liggande på sängene.
31 Toen Hij weer uit de streek van Tyrus vertrok, ging Hij over Sidon naar het meer van Galilea, midden in het gebied der Dekápolis.
Och då han åter utgick ifrå Tyri och Sidons gränsor, kom han till det Galileiska hafvet, midt genom de landsändar vid de tio städer.
32 Daar bracht men een doofstomme naar Hem toe, en smeekte Hem, dien de hand op te leggen.
Och de hade fram för honom en döfvan, den der ock en dumbe var; och bådo honom, att han ville lägga handena på honom.
33 Hij nam hem ter zijde buiten de kring van de menigte, stak de vingers in zijn oren, spuwde, en raakte zijn tong daarmee aan.
Då tog han honom afsides ut ifrå folket, och satte sina finger i hans öron, och spottade ut, dermed han tog på hans tungo;
34 Hij zag op naar de hemel, slaakte een zucht, en zeide tot hem: Effetá, dat is: ga open.
Och såg upp i himmelen, suckade, och sade till honom: Hephethah; det är sagdt: Upplåt dig.
35 En terstond werden zijn oren geopend, en de band van zijn tong werd losgemaakt, en hij sprak goed.
Och straxt öppnades hans öron, och hans tungos band vardt löst, och han talade redeliga.
36 Hij verbood hun, het iemand te zeggen. Maar hoe strenger Hij het hun verbood, des te luider ze het vertelden.
Och böd han dem, att de skulle ingom sägat; men ju mer han det förböd, ju mer de förkunnade det.
37 Ze stonden ten hoogste verbaasd, en ze zeiden: Hij heeft alles wél gedaan; de doven doet Hij horen, en de stommen doet Hij spreken.
Och de förundrade sig öfvermåtton, sägande: Allt hafver han väl beställt; de döfva låter han höra, och dumbar tala.
