Klaagliederen 5
1 Gedenk toch, Jahweh, wat wij verduren, Zie toe, en aanschouw onze smaad:
Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
2 Ons erfdeel is aan anderen vervallen, Onze huizen aan vreemden.
Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
3 Wezen zijn wij, vaderloos, Als weduwen zijn onze moeders;
Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
4 Ons water drinken wij voor geld, Wij moeten ons eigen hout betalen.
Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
5 Voortgezweept, met het juk om de hals, Uitgeput, maar men gunt ons geen rust!
Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
6 Naar Egypte steken wij de handen uit, Naar Assjoer om brood!
Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
7 Onze vaderen hebben gezondigd: zij zijn niet meer, Wij dragen hun schuld:
Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
8 Slaven zijn onze heersers, En niemand, die ons uit hun handen verlost.
Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
9 Met gevaar voor ons leven halen wij brood, Voor het dreigende zwaard der woestijn;
Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
10 Onze huid is heet als een oven, Door de koorts van de honger.
Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
11 De vrouwen worden in Sion onteerd, De maagden in de steden van Juda;
Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
12 Vorsten door hen opgehangen, Geen oudsten gespaard.
Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
13 De jongens moeten de molensteen torsen, De knapen bezwijken onder het hout;
Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
14 Geen grijsaards meer in de poorten, Geen jonge mannen meer met hun lier.
De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
15 Geen blijdschap meer voor ons hart, Onze reidans veranderd in rouw,
Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
16 Gevallen de kroon van ons hoofd: Wee onzer, wij hebben gezondigd!
Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
17 Hierom is ons hart verslagen, Staan onze ogen zo dof:
Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
18 Om de Sionsberg, die ligt verlaten, Waar enkel jakhalzen lopen.
för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
19 Maar Gij zetelt in eeuwigheid, Jahweh; Uw troon van geslacht tot geslacht!
Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
20 Waarom zoudt Gij ons dan altijd vergeten, Ten einde toe ons verlaten?
Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
21 Ach Jahweh, breng ons tot U terug: wij willen bekeren; Maak onze dagen weer als voorheen!
Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
22 Neen, Gij hebt ons niet voor immer verworpen, Gij blijft op ons niet zo hevig verbolgen!
Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
